Rated R

Utan att går närmre in på det/de helgon som namngivit den amerikanska upplagan av dagen vi delar idag kan jag inte låta bli att småle lite åt hur nervösa singlar har valt att spendera den här dagen. Som icke-singel, men med flickvän som numera vistas utanför rikes gränser (läs: i Skåne), fick jag nöjet att spendera dagen som under-coverspion bland nervösa singlar som vaknade imorse med en förhoppning på att få ta med en flicka på dejt, bjussa på lite billiga hamburgare från McDonald's och avsluta dagen med ett gammalt hederligt handjobb i ett pojkrum någonstans på Bymarken. Ack, att få vara 19 igen och insupa ung kärlek, hur man kan sakna det ibland.



På riktigt så valde jag att faktiskt hämta mat på just McDonald's, dels för att jag inte orkade laga något, och dels för att det satte en lagom patetisk prägel på hela min tillvaro just idag - vilket jag gladde mig åt lagom självironiskt på väg till "restaurangen". Väl där blev jag först hånad över min ensamma uppsyn av en femtonåring som hade tagit med sig sin tjej till stans kanske största stolpskott just ikväll, och därefter fick jag nöjet att observera en annan tonåring som bevisligen laddade inför sin dejt på McDonald's genom att spegla sig i aluminiumfinishen på väggen brevid kassorna och rätta till kepsen oproportionerligt många gånger.

"Fine..." tänkte jag, "Han är ju nervös, och det är ju verkligen viktigt för ungarna nuförtiden att kepsskärmen har exakt rätt vinkel."

Han tog därtill av sig kepsen ett par gånger och rättade till kepsfrillan, och jag var nära att klappa honom på axeln och lyckönska honom inför kvällens bravader. Fast jag ändrade mig när han vände sig om och blottade sin moppemusch och jag bestämde mig för att inte satsa några pengar på den blinda hästen trots allt.

Så, efter att ha utstått lite mer spe, från alla inne på McDonald's, flydde jag hem till min ensamhet och avundsjuka över hur alla andra spenderade den här dagen på ett bättre sätt än mig.

Som jag tidigare berättade kring jul så arbetade jag en del under julledigheten. Ehuru det är en hel del lögn och förbannad dikt på den här bloggen är det helt sant att jag bl.a. jobbade på julafton, juldagen och fyra övriga nattpass, plus tre dagar till. Totalt nio pass alltså, och därtill en hel hög med OB-tillägg, vilket gjorde att jag tjänade ganska bra, trots att det inte ens var två veckors jobb, och trots att jag bara är feriearbetare.



Mitt jobb på glasblåseriet består dock inte i att blåsa glas (för det gör maskiner numera), utan att istället kontrollera de flaskor som maskinerna spottar ur sig. Man sitter helt sonika på en stol och tittar på flaskor som far förbi på ett löpande band framför en. Det är inte alltid så lätt som det låter, är det högt tempo kan det vara 2-3 flaskor/sekund som ska kollas, och då gäller det att vara med, men ofta så är det lugnare än så. Detta gör man dessutom bara halva tiden, den andra halvan spenderas med annat kul som pallspikning, pallmärkning, lockvikning och andra verb.

Med andra ord kan man lugnt säga att jag inte hade något emot att arbeta under julhelgen. Skönt jobb, inomhus i en varm lokal mitt i -20-kylan som rådde då, bra betalt osv.

Idag fick jag det lönekuvert som jag väntat på sedan i julas, och jag började med stort iver att riva bort kanterna och ovansidan på pappret efter perforeringen (vilket brevet även instruerade mig på ett synnerligen pedagogiskt och klart vis) och innan jag öppnade pappret tänkte jag för mig själv.

"Hmmm... Undrar just vad man kan ha fått ut efter nio dagar som ferie efter skatt? Jag ställer in mig på femtusen, så blir jag nog positivt överraskad."

Det var dock betyldigt mindre än så. Trots OB-tillägget som motsvarade 13% av bruttolönen återstod det efter skatt och efter avdrag för matinköp i företagets matsal hela 19,59 kr.

Alltså 19 kronor och 59 öre.

Nitton kronor. Och femtionio öre. För nio dagars arbete.

Ett tag kände jag mig som ett barn i viktorianska London som arbetar från morgon till kväll och inte får någonting alls betalt frånsett kanske en bit mat.


"Please, sir - can I have some more?"

Det hela var dock löst efter ett par korta telefonsamtal. Det hade visst blivit något fel i datorsystemet, och mina timmar hade inte registrerats automatiskt av någon anledning. Med andra ord dimper det nog in några tusen till senare i veckan.

Some more, skulle man kunna säga.

Jag spelade nyligen spelet Fable III (Lionhead Studios) till Xbox, vilket jag fick i julklapp och var mycket nöjd. Jag har spelat de tidigare spelen i serien, och trots att Peter Molyneux alltid lyckas lova guld och gröna skogar och aldrig riktigt lyckas leverera har jag överlag tyckt om de tidigare spelen.



Fable III har skillnaden mot de tidigare att man inte bara får kontrollen av en karaktär utan mot slutet av spelet även hela landet och man får - efter att ha fått reda på att man är körd eftersom landet ett år efter att man blivit kung/drottning kommer att bli invarderat av en synnerligen makalös fiende.

Under min första genomspelning av Fable III spelade jag som en god karaktär och betedde mig överlag hyfsat mot folket i landet innan jag blev kung, tog inga onda uppdrag, osv. och jag höll även en lång rad löften till mina allierade under tiden som kung. Det tråkiga är att det är väldigt dyrt att vara god i Albion, och när det var dags att mota invasionen var kassan lite tunn. Det hela slutade med att ungefär 4 av landets totalt 6,5 miljoner invånare visst råkade dö i hela historien. Bland andra dog alla kvinnliga horor i mitt horhus, och kvar var endast ett gäng muskulösa män i speedos. Tråkigt, i min mening. Min karaktär var dock väldigt stilig i krona och ängavingar.

Under min andra genomspelning var jag å andra sidan ond rakt igenom, jag stal saker, mördade folk för pengar, köpte upp en massa hus och affärer och tog ut hutlösa hyror och priser, m.m. Folk buade åt mig på gatorna (men fick då smaka stål) och hytte med nävarna åt alla mina beslut som drottning. Jag vände alla mina allierade ryggen, rev barnhemmet för att bygga horhus, dumpade avfall i skogen, tömde en sjö för att bygga om den till gruva, nekade att hjälpa landets stapplande ekonomi, stängde skolan för att öppna fabrik där ungjävlarna kunde arbeta istället, tog ut avgift för att man skulle få skaffa barn - kontra barnbidrag, och slutligen, som pricken över i, tog jag ifrån proletariatets enda flykt, alkoholen. Jag fick ett par hundra tusen för det i spelet, det var visst någon överklasslobbyist som inte gillade det här med alkohol. Min karaktär fick djävulsvingar och horn som stack fram under kronan.

När det för andra gången var dags för invasion hade jag därför betydligt mer i kassan och således dog nästan inga invånare andra gången. Istället lyckades jag besegra slutbossen utan några större problem, och mitt land var, förvisso ganska förändrat och utan sjöar, skolor eller barnhem, i stort ganska levande.

När jag, efter slutstriden var vunnen väntade jag mig en rejäl moralkaka från spelet, men istället visade sig en viss siare och berömde mig för min utilitaristiska inställning till det här med att vara drottning. Jag var en tyrann, och alla hatade mig, förvisso, men folket levde ändå.

Till min stora förvåning visade det sig att jag vid första besöket av en marknad att alla NPCs i spelet nu såg mig som en "vän". De tyckte rätt bra om sin monark ändå, trots att alla var fattiga och smala. Nu hade jag även en hel värld med NPCs att interagera med och ett horhus med kvinnliga horor, istället för som första gången, då det låg lik överallt och det knappt fanns en käft kvar.

Det är en farlig läxa man kan lära sig av Fable III; om man är god och rättvis och håller sina löften går det åt helvete i slutet, men om man är en riktigt ond jävel så slutar det fint ändå.

Tack för den, Peter Molyneux.

Maud Olofsson (C) uttalade sig i veckan om hur hon och hennes parti anser att elever ska få sätta betyg på sina lärare i skolan, vilket man har kunnat läsa om i bl.a. Svenska Dagbladet:


"– Jag tycker att eleverna ska kunna betygssätta lärarna. Jag har studerat ett sådant system i USA. Där var det alldeles självklart att eleverna hade synpunkter på lärarna.

Det leder i sin tur till att duktiga lärare får högre lön, menar hon."

Det finns många anledningar till varför Maud Olofsson har helt galet fel i det hon säger. För det första är det extremt svårt att sätta rättvisa betyg. Det finns "kvalificerade" lärare som efter i varje fall sju terminer på en lärarhögskola inte klarar av att följa kursplaner och målsättningar ordentligt. Det är därför osäkert om huruvida 15-åringar kommer att klara av detta, eller om de helt enkelt kommer att sätta höga betyg på lärare de tycker om och vice versa.

Maud Olofsson måste också ha missat dels att detta systemet redan har testats i Malmö våren 2009, och lärarna fick då ganska goda betyg men då fick kritik av lärarfacken. Jag vill också minnas att Major Björklund ogillade deet hela, men jag kan inte hitta någon källa för detta just nu.

Det finns dem som framfört kritik även mot systemet i USA, i Dagens Nyheter skrev i dagarna Johannes Åman om hur systemet har fått motsatt effekt - det har inte lett till en högre utbildningsstandard, snarare tvärt om, eftersom kursutvärderingarna är mycket styrande i tjänsttillsättningar, och lärare som ger sina elever mycket att göra (läs: gör sitt jobb) tenderar att få lägre betyg i sina utvärderingar.

I korthet kan man säga att, nu talar jag dock av egen erfarenhet, folk i allmänhet och ungdomar i synnerlighet är dåliga på att veta vad som är bäst för dem. Det är klart att jag inte skulle ha något emot att ha en lärare på högskolan som också extraknäckte som ståuppare, lektionerna hade kanske bjudit till mer skratt. Frågan är dock om jag hade lärt mig mer om jag hade haft en lärare som var sämre på att dela ut uppgifter och på att ställa krav. Troligen inte.

Det faktum att Maud Olofsson vill att elevernas betyg ska ha inverkan på vad en lärare tjänar är också helt sinnessjukt. Undrar just var det slutar? Får man kicken om man kommer sist i årets popularitetstävling?

"Nej, tyvärr Robin, du var visst lite för hård vid dina elever det här året, vi måste nog låta dig gå."

"Vafan snackar du om? Ser du inte att ett helt gäng har lärt sig att tänka själva? De står ju upp på bänkarna och skriker 'oh captain, my captain'!"

"Ja, men du fick underkänt i kursutvärderingen, och det är det som räknas."

Slutligen måste jag kommentera, med lite nöje, att det är härligt att se C gå ifrån sin kärnfråga fullständigt. De verkar har insett att det nog bara är dem som bor på landsbygden som faktiskt bryr sig om landsbygden. Klart att man då måste ta till sig lite nya grepp, men här handlar det verkligen om ett illa genomtänkt höftskott i mörkret.

Det finns en ganska kontroversiell (i varje fall med svenska mått mätt) politisk kommentator i USA som heter Cal Thomas. Förutom förmågan att inte kunna skilja på för- och efternamn har mannen de senaste åren visat upp en känsla för att säga precis vad man ska säga för att göra människor riktigt förbannade. Därtill ser han ganska så rolig ut, som en potatis, ungefär.


"Not all Muslims from the Middle East and South Asia want to kill us, but those who do blend in with those who don't. Would anyone tolerate a slow-spreading cancer because it wasn't fast-spreading? Probably not. You'd want it removed."

Jag skulle kunna skriva lite om varför ovan citat är helt åt helvete, men Hussein Ibish gör ett ganska bra jobb med att argumentera mot argumentet och Thomas själv i det här klippet på YouTube. Det är från Faux News, så det innehåller en hel del "prata i munnen på varandra" och massvis med argumentum ad homenim från båda sidor (dock mest från Thomas). Titta ändå, klippet är väldigt roligt.

Thomas, som är i princip kristen fundamentalist, hatar dock inte bara muslimer, han hatar även homosexuella:


"God designed norms for behavior that are in our best interests. When we act outside those norms—such as for premarital sex, adultery, or homosexual sex—we cause physical, emotional, and spiritual damage to ourselves and to our wider culture. The unpleasant consequences of divorce and sexually transmitted diseases are not the result of intolerant bigots seeking to denigrate others. They are the result of violating God's standards, which were made for our benefit." [Källa: Wikipedia, jag orkade inte leta fram krönikan som detta publicerades i]

Japp, om vi nu förutsätter att Gud finns och att han är precis så inskränkt, hatisk, homofobisk, rasistisk och långsint som bibeln (särskilt GT) beskriver honom, och om vi även förutsätter att han har skapat en allmängiltig moral för människan att leva efter, så hade ovanstående faktiskt varit lite rationellt. Om vi dock inte argumenterar under premissen att Gud finns, så framstår bara ovanstående citat som extremt gammalmodigt, homofobiskt och inskränkt. Ganska roligt att folk tar honom på allvar och låter honom vara med på Faux News.



"We will get more of what we tolerate. Sexual behavior is an important cultural and moral issue. Mr. Obama won the election with just 52 percent of the popular vote and a margin of 7 percent over Sen. John McCain. This should not be seen as a mandate for him and his administration to make over America in a secular and liberal image. Neither should it be seen as an invitation to give blanket approval to homosexuality, considered by some to be against the best interests of the people who practice it as well as the nations that accept it." [Wikipedia här med]

Att tycka att fel kandidat vann ett val är självfallet ingenting konstigt eller fel - snarare är det både rätt och demokratiskt. Att han däremot har missat att han lever och arbetar i ett land som är grundat med sekularisering som en grundläggande norm är dock oförlåtligt. Även här lyckas han smyga in en känga mot homosexuella också, för att inte bara delvis missa poängen utan fullständigt.

Tack, Cal Thomas, för vad du gör med dina medeltidsåsikter. Tack för att du hatar medmänniskor samtidigt som du predikar "kristna värderingar". Tack för att du alltid ställer upp och är med i Faux News.

Och tack till er som laddar upp skiten på nätet.

Jag måste säga att jag tycker att Subway är ganska bra skit, god mat, snabbt, bra service etc. etc. Mackorna är dock riktigt dyra, om man jämför med exempelvis en skogaholmslimpa och en tub räkost så är det senare alternativet både billigare och mer mättande. Dock är Subwaymackorna mycket godare, varför jag brukar unna mig själv en sådan varje gång jag varit duktig och inte sagt något pinsamt på ett par dagar. Vanligen händer detta ett par gånger i månaden, om ens det.


Senast jag var där var det redan en hel hög med folk före mig i kön, vilket är ganska ovanligt för Subway - deras hutlösa priser beror nog på att restaurangen är ganska impopulär. Det var dock lunchtid och Subwaypersonalen slet som hundar för att göra allsortens mackor åt folket i kön, så även om jag var sist var jag säker på att jag snart skulle få beställa.

Jag brukar äta Spicy Italian, dels för att den är godast och dels för att namnet låter lite som en gladporrfilm, vilket ju är lite roligt.


<3


Strax framför mig stog dock en kund som uppenbarligen aldrig satt sin fot inne på Subway tidigare. Ni som brukar äta där vet sorten - de kan inte vilka sorters bröd som finns, de har ingen aning om vad skillnaderna är på de olika mackorna, de vet inte hur de olika dressingarna smakar, de vet inte namnet på alla grönsaker - de kallar saltgurka för bostongurka osv. osv.

Efter att ha väntat tålmodigt i en hel evighet var det äntligen min tur, efter att kretinet framför mig fått sin skinkmacka på vitt bröd med alla grönsaker.

- Hej, jagvillhaenspicyitalian, påparmesanbröd, medostochvarmskadenvara, allagrönsakerutomtomatochsaltgurka, vitlöksdressingsaltochpepparbrasåtack!

- Vi har tyvärr inget parmesanbröd kvar...



Det kan tyckas småsint av mig att bli sur för en sådan sak, men eftersom jag bara unnar mig Subway när jag tycker att jag förtjänat det (eller inte orkar steka falukorv) så är det oftast vid speciella tillfällen som jag äter mackorna. Det ter mig ganska osannolikt att en av brödsorterna skulle ta slut mitt på dagen om inte Subway har extra få sådana limpor på lager bara för att jävlas.

FTFY, Subway.

I helgen hade jag besökt en bekant i Göteborg för en dag med nördande. Framåt kvällen blev det så dags att åka hem, och jag valde (i min enfaldighet) att åka tåg med SJ. Här följer en kronologisk berättelse av hur resan utspelade sig, tyvärr är kanske inte alla tider exakt angivna dock.

19.58 - Jag stiger på tåget i Göteborg.

20.02 - Tåget ska avgå, men avstår.

20.10 - Jag börjar bli otålig, eftersom jag ska byta tåg i Falköping och bara har 19 minuters uppehåll där. Vi får informaiton om att tåget saknar personal, som är på väg in till Göteborg med ett tåg som är försenat.

20.20 - Samma information delas ut igen, personalen är fortfarande inte i Göteborg. Tydligen finns det bara en person i Göteborg som kan köra tåg.

20.40 - Lokföraren anländer äntligen till tåget, men berättar i högtalarna att tågvärdinnan ännu inte är med. "Vi kommer förhoppningsvis att avgå om ca. fem minuter" heter det.

20.50 - Tågvärdinnan infinner sig och tåget avgår äntligen från stationen.

Väl på tåget får jag av tågvärdinnan veta att det kommer att sättas in ersättningsbussar från Falköping till Jönköping, eftersom tåget där inte kan eller vill vänta. Fint, jag bryr mig inte egentligen, jag är bara glad över att få komma hem.

21.20 - Tåget från Falköping till Jönköping avgår (antar jag, jag var ju inte där).

22.05 - Tåget från Göteborg anläder i Falköping. Där finns inga bussar än. Jag träffar dock på min granne Johan, och vi har mycket lustigt åt SJs bristande förmåga att göra det som de ska göra bäst.

22.30 - Diverse passagerare ringer SJ för att fråga om hur det blir med bussar, det anländer under den närmaste timmen bussar och tåg till bl.a. Göteborg och Alingsås, men inga till Jönköping. Jag och Johan dricker kaffe och väntar.

23.00 - Pressbrån på stationen stänger, ingen mer mat till oss alltså.

01.00 - En väktare som går sin kvällsrunda informerar de drygt 30 personerna som ska åka från Falköping till Göteborg att det inte kommer några bussar. Vi blir istället erbjudna plats på vandrarhem över natten, för 200:- eller 250:- om man ville lyxa till det och ha lakan i sängen. Dessa skulle i efterhand betalas tillbaka av SJ, men varken jag eller Johan känner för att lägga ut pengarna i förväg för att få sova drygt fyra timmar. Natten spenderas istället på Falköpings central.

05:11 - Tåg mot Jönköping för de drygt 20 resenärer som ännu inte åkt hem med skjuts, taxi eller liknande avgår. Alla jublar.


Såhär såg det nästan ut.

05.18 - Tåget som vi åker med kör in i en ovanligt hård snövall och kör sönder ett hjul. Tåget fortsatte i snigelfart i något hundratal meter, men körde sedan fast helt i snön.

05.30 - 08.30 - Vi sitter fast på tåget, det här är alltså 24 timmar sen senaste gången jag sov, sju timmar sen senaste gången jag åt, och sex timmar sen senaste gången jag drack. Vi blir serverade vatten i små tetrapack, 2,5 dl var det tror jag. Under tiden ringer man till SJ, trafikledningen (eller vad de nu heter) och Räddningstjänsten ingen kan eller vill göra något. Efter tre timmars väntan blir vi hämtade av en annan vagn som åkte från Falköping.

09.00 - Buss från Falköping mot Sandhem avgår.

09.30 - Bussen anländer i Sandhem. Vi går direkt och sätter oss på ett litet tåg som står där och väntar.

10.30 - Tåget avgår äntligen från Sandhem.

11.00 - Tåget anländer i Jönköping, och vi kan glatt gå vägen förbi McDonald's och äta några hamburgare. Jag proppar i mig maten och däckar sedan i sängen som en klubbad oxe, helt förstörd både psykiskt och fysiskt.


Det som förvånar mig mest över hela grejen är att under resans gång fick vi mycket bristfällig information i bästa fall och direkt motsägelsefull information i värsta fall. Det är för mig klart som en dag att SJ återigen visar sig lika användbara som en bur med apor när det gäller att hantera krissituationer, och i mitt fall kunde de inte producera någonting mer hjälpsamt än högar med bajs på papptallrikar, trots att det var likadant förra vintern.

Johan kläckte emellertid en snilleblixt på tåget hem och han ringde samma dag Jönköpings Posten, som enligt utsago (jag har inte sett det än själv) har med oss på framsidan av tidningen idag. Och likt ringar på vatten sprids informationen vidare, då Expressen ringde mig tidigare idag.

För det ska väl inte behöva ta femton timmar att åka hem från Göteborg?

När jag för några år sedan läste Psykologi A på gymnasiet kom jag för första gången i kontakt med begreppet curlingföräldrar. Tacksam för en biljett ut ur varenda framtida konflikt jag någonsin skulle ha med mina föräldrar gick jag helt sonika hem och slog psykologiboken i bordet och anklagade båda mina föräldrar för att vara curlingföräldrar som gjort sig skyldiga till den största synd som några föräldrar begått sen Abraham - de brydde sig för mycket och gjorde det för lätt för mig, därför var jag slö och apatiskt inställd till livet.


Ett par hundra sider ren anti-uppfostran.

Min mor, efter att hon beklagat sig över att Freud hade gjort mig galen retroaktivt, blev naturligtvis vred och skällde ut mig efter noter om hur jag absolut inte blivit curlad alls på samma sätt som alla de andra barnen som faktiskt visade upp kvaliteter som ambition, utöver ren talang - något jag personligen alltid haft svårt för. "Han kan om han vill, men han vill inte", har fadäsen varit under alla mina utvecklingssamtal någonsin.

Jag kröp ner till mitt rum, övertygad om att jag hade rätt, men med min mors gälla stämma ringandes i öronen, och en krossad vilja att argumentera min sak.

Jag har sedan dess trott att jag har haft rätt, jag har trott att jag alltid har blivit curlad, och därför inte presterar efter vad min intelligens egentligen borde tillåta.

Tills nu.

Tack vare SVT:s nya satsning Ung och bortskämd har jag nu äntligen insett att jag hade fel. I serien flyttar tio annars övercurlade ungar in i samma hus för att försöka bli vuxna på riktigt. Samtliga av dem har inte något arbete, i princip ingen av dem - inte ens dem som har egen lägenhet - gör någonsin något hushållsarbete. Skräckexemplet var en mor som reste sex mil enkel resa varje morgon för att ge hennes unge frukost.


"Jag behöver all tid i världen för att jobba på min skådespelarkarriär."

Det jag frågar mig själv mest är vilken bubbla dessa ungdomar (19-24 år, ungefär) levt i hela sina liv för att ha missat att inse att det de håller på med inte ens är i samma kommun som normalt?

En annan ganska läskig observation som går att göra i samband med serien är att en av deltagarna (Jean-Pierre Marques) även är med i årets säsong av Paradise Hotel, och därför har gått ett så kallat medialt dubbelfel. Hur osannolikt det än är att man ska medverka i TVs två allra pinsammaste dokusåpor under samma år spelar ingen roll, Marques har funnit ett sätt! Hallelujah!

Kanske den roligaste följden av serien är tittarstormen som har uppstått, när andra mindre misslyckade föräldrar har skrivit, ringt och mailat in till SVT med klagomål på de föräldrar som har lyckats curla sina barn marginellt mer och dessutom fått nöjet att visa upp både sina skapelser och sig själva i TV på bästa sändningstid. Det hela har lett till den här artikeln på Aftonbladet.se. Mycket roligare artiklar än så här går inte att finna på internet idag, av flera skäl:

1) När Elise (mamma till en av deltagarna, som anmälde SVT för deras porträtt av henne som curlingmamma) sa att hon ville vara anonym genom att inte uppge efternamn, reflekterade hon måntro över det faktum att hon bär samma (ovanliga) efternamn som sin dotter, som ju finns publicerat överallt, eller att andra publikationer, såsom Expressens webupplaga, redan har publicerat hennes för- och efternamn i samma artikel?

2) Tror Elise att det hjälper att gnälla över framställningen och lämna in ett klagomål långt efter att avsnittet där hon passar upp på sin dotter som om hon vore kunglighet visats? Skadan är väl redan gjord?

3) När Elise säger (citat) "De visar upp mig som ett hembiträde i SVT", tror hon då att hon plockar pluspoäng hos överklassen genom att placera en negativ värdering hos dem som arbetar med hushållsnära tjänster?

Jag vet inte svaret på någon av frågorna, och jag undrar om Elise vet det själv. Det jag dock vet är att jag aldrig var curlad på allvar, och det skrämmer mig, för nu måste jag själv ta ansvar för mina bristfälliga beslut.

Hört av grannarna:

- Alltså, en gång fick jag vänta 25 minuter på en paj! 25 jävla minuter! Vafan gjorde dom? Ollade dom pajen eller?

- Mja, fast det tar inte så lång tid.

Som Aron Flam sa på Raw för ett par år sedan: "Det värsta jag vet är när folk inleder en mening med orden 'Det värsta jag vet' och sen avslutar med något helt banalt".


Aron Flam, som här gör sitt bästa för att se ut som Jesper Rönndahl, en i övrigt mycket roligare komiker.

Exempel:
"Det värsta jag vet är när folk tar mjölk i téet." (Aron Flams exempel)

"Det värsta jag vet är när folk går före i busskön."

"Det värsta jag vet är när folk prasslar med godispappret på bion."



Men jag har ett exempel som verkligen är det värsta jag vet, värre än alla ovanstående, värre än att SD kom in i riksdagen och tillochmed värre än Paradise Hotel.

Tänk dig att du står i toalettkön. Toaletten är upptagen av en person av manligt kön, bakom dig står en person av kvinnligt kön och du är bara bekant med dessa, men har ingen av dem som Friend på Facebook.

Du nickar lite åt killen när han äntligen öppnar dörren, och lämnr företräde för dina bestyr. När du dock äntrar toaletten och låsrer dörren upptäcker du till din fasa att det är kiss på toalettringen. Inte mycket, men det är definitivt märkbart.


Nej, jag tänker inte photoshoppa in urin på sitsen.

I mitt eget fall är det vanligen inte en så stor grej, som naturvetare så är jag medveten om att urin vanligen är sterilt och därmed helt ofarligt, om än väldigt äckligt. Eftersom jag inte ägnar mig åt sittkissarsporter såsom innebandy eller basket är det heller ingen stor sak att bara ignorera urinet, pissa och sen gå därifrån. Det uppenbara dilemmat här är att personen efter i kön, som ju är kvinna, kommer helt klart att upptäcka urinet på ringen, och anta att det är ditt verk - för vem fan lämnar en toalett utan att göra rent efter sig, frånsett psykopaten som var där före dig?

Så då sitter man alltså i skiten, antingen så kan man torka upp efter någon annan eller så kan man stå ut med att bli stämplad som äcklad för evigt.

Det där är det värsta jag vet.

Alternativ rubrik: Parabajs Hotel. Båda var ungefär lika dåliga/tråkiga, välj din favorit! Jag valde ovan för den mysiga paradoxens skull.

Om någon har missat det (hur det nu skulle kunna gå till) så har TV6 nyligen dragit igång en ny säsong av Paradise Hotel.


Så straight så det stänker om det.

För de som har missat det så är Paradise Hotel ett program där dumma människor helt oförtjänt får åka på semester till en tropisk plats där de gökar och bråkar i några veckor. Genierna på TV6 har lyckats göra det hela till en tävling på något vis, men jag vet inte riktigt vad den går ut på. Deltagarna pratar hela tiden om pakter hit och dit och alla försöker vara smarta och listiga och manipulativa, men det verkar gå sådär för det mesta, av det lilla jag har sett.

På något vis har TV6 dessutom lyckats få in Alex Schulman i det hela som programledare, och han sticker ut som en rollspelare på krogen med sitt bleka hästansikte bland alla brun-utan-sol-människor.


Paradise Hotel-deltagarna, med sin programledare, nu lite mer straight.

Det är såklart jättelätt att bara ropa avundsjuka åt mitt håll nu och sen gå vidare med sitt liv, och jag är såklart fruktansvärt avundsjuk på deltagarna - vem skulle inte vilja ta några veckors solsemester såhär mitt i en termin när den första snön precis har kommit?

Mitt problem med Paradise Hotel (och anledningen till att jag hatar programmet) är dock inte relaterat direkt till innehållet, svaret ligger snarare i TV6s tablå:


Ännu ett exempel på mitt slöa photoshopande, jag har bara en laptopmus att arbeta med, döm mig inte.

Som synes ligger Paradise Hotel mitt i kavalkaden av Simpsons på TV6 på kvällarna, och det är inte okej! Låt mina avsnitt av Simpsons of Family Guy vara ifred i framtiden, tack.

Tills nyligen så var jag av uppfattningen att Kissie, Blondinbella, Kenza m.fl. lyckades så bra på den svenska bloggscenen på grund av att de är idioter som skriver för idioter. Någon pekade ut för mig att det är troligt att Kissie med efterföljare bara spelar roller på internet för att det ger fler träffar, något jag definitivt håller med om - ehuru det inte direkt motbevisar min tes. Jag tänkte förklara varför.

Det hela med Bissie, Klondinbella och Känza stör mig inte lika myckt som förr, som tur är.


I've grown rather accustomed to unqualified nitwits performing undeserved jobs."
- Kyle, Pure Pwnage

Det hela gäller även Kussie, Blandinbella och Benza - hur kan vi låta dem ens spela roller som självupptagna, språkligt handikappade brats om de nu ska vara en generations röst i ett nytt medium? Varför köper folk det hela?

Just nu har jag studerat Klissies blogg (www.kissies.se) lite extra, av två skäl: dels för att den är sveriges största just nu, och dels för att den skrivs av ett fiskhuvud som sitter på en strippstång med två meloner fastlimmade någonstans på mitten.

För er som har svårt att tänka er det här så snodde jag en slumpmässigt vald bild från hennes blogg:


Kissie, på något pretentiöst releaseparty. Inte med i bild: goodiepåse med produkter från Dolce & Banana.

Jag har även tänkt ut en lämplig metafor för er som har svårt att greppa hela konceptet: tänk er att hela internet är en djurpark. Vad är roligast på djurparken? Frånsett pingvinerna (seriöst, det ser ju ut som om de har kläder på sig! Dumma pingviner, de är djur, de kan inte ha kläder på sig.) så är det såklart apburen. Varför? Jo, för att apor är väldigt lika oss men de hoppar upp och ner och kastar bajs också. Apburen innebär alltid spektakel, och människor älskar spektakel mer än Kissochbajsie älskar injektioner i ansiktet.

Så i en djurpark med världens största apbur är det apan som kan hoppa högst och kasta mest bajs som blir mest uppmärksammad. Just nu är den apan Kissie. Hatten av för henne.

P.S: Fem poäng till den som lyckas hitta den obskyra Killinggängetreferensen!

Vilken film du någonsin sett och tyckt varit bra som helst blir genast mycket bättre om man ser den baklänges. Se nedan för exempel.



Jaws, eller Hajen som den heter på svenska, handlar nu om en haj som kräks upp människor tills de öppnar en strand.




The Shawshank Redemption, eller Nyckeln till Frihet, handlar nu om att Tim Robbins så gärna vill sitta i fängelse att han är beredd på att göra allt för att bryta sig in, till och med krypa genom ett rör med bajs. (Intressant notis: The Shawshank Redemption gick nyligen om The Godfather på förstaplatsen på imdb.com, troligen tack vare den här tekniken. Folk ser om filmen igen helt enkelt.)



Big Guns (pornografisk film med bara män) handlar nu om att man dammsuger sperma från en mans ansikte med en erigerad penis. I slutet blir alla cowboys.




Och Memento, slutligen, blir både logisk, kronologisk och lätt att titta på.

Så i söndags röstades Sverigedemokraterna in i riksdagen, som vågmästarparti. Det ter sig för mig märkligt hur ett parti med så grovt odemokratisk värdegrund ens kan få såpass många röster, men än en gång, folk är idioter. Det gör mig ännu mer vred när folk försöker försvara partiet i fråga, genom att åberopa min okunskap med klara och bra argument såsom "De är inte rasister... längre...", "Du har bara inte läst deras partiprogram!" och andra lika värdelösa retoriska grepp.

Här skulle jag kunna skriva en låg utläggning om terminologi i sammanhanget, men för argumentets skull säger vi att "rasism" = "att hysa fördomar mot folk baserat på deras ras, alternativt att se sin egen ras som högre än andra". Ordet ras är i sig inte något jag gillar att använda, etnicitet är mycket mer allmängiltligt (då det kan gälla saker såsom religion, nationalitet osv.) men etnicitism ligger inte lika bra på tangentbordet.

Om vi därmed applicerar ovan nämnda definition på rasism (eller etnicitism) på följande citat:

"Om man tror på islam och följer islam fullt ut - då kan man inte vara svensk."

Kent Ekeroth, en av SDs riksdagsledamöter, sa detta på valnatten till bl.a. en reporter för Aftonbladet. Det är tydligt att Ekeroth applicerar värdeingar på människor utifrån deras religion (och i det här fallet dessutom en hel världsreligion med en bra bit över en miljard anhängare). Han gör sig med andra ord skyldig till rasism enligt den tidigare delen av definitionen ovan. Resten av partiet tenderar att följa i liknande banor, med slagord som "Motverka islamiseringen!" o. dyl.


Någon i SD har bevisligen fuskat sig genom Databild på gymnasiet.

Så kan alla som röstade på SD sluta hoppa på oss som inte gjorde det med sina helt värdelösa argument som "Du är inte påläst", jag har ovan stått för min egen bevisbörda.

En positiv sak, för varje medalj har ju en framsida också, med hela skiten är att den verkligen har visat hur mycket folk är beredda att skrika och vandra om en av deras fundamentala värderingar ("Alla är lika mycket värda") hotas. Redan dagen efter lyckades en 17-åring skrapa ihop inte mindre än 10 000 personer som vandrade i Stockholm mot Sverigedemokraterna.



Loggan ovan tillhör Aftonbladets "Vi gillar olika"-kampanj, som i skrivandes stund har nästan 400 000 supportrar. Flera lokala manifestationer har setts även i dessa sydliga breddgrader, och jag noterade när jag gick hem för en stund sen att en liknande protest tagit plats på Hoppets Torg i Jönköping. Kvar på plats fanns en större skara människor i högstadie- och gymnasieåldern.

Och här kommer det ironiska. De såg likadana ut allihopa.


Fyra helt vanliga svenska ungdomar som gör sitt bästa på att vara så unika som möjligt.

Först en liten notis om varför jag är så trög med att uppdatera: Jag håller i detta nu på att skriva en uppgift i min engelskakurs. Jag var inte på lektionen som vi fick uppgiften på tack vare insparken men enligt utsago var instruktionerna i princip "skriv 500 ord om något kul". Det kan vara bland det svåraste jag har gjort på högskolan, alla kategorier. Varför? Jo, för att det är extremt svårt att vara rolig på kommando. Det är som när någon ber en berätta en vits. Antingen kommer man inte på något alls, eller bara något extremt olämpligt eller okänsligt. Samma sak gäller här - jag publicerar ingenting jag tycker är tråkigt bara för att krysta fram något att publicera. Så det så. Dessutom har det varit inspark och jag har varit full. Typ jämt.

Dåså, dagens ämne - rampfeber inför premiären eller "att bli av med oskulden".



Alla har vi varit där, den där mytomspunna tiden innan man "blivit man på riktigt". Problemet är att i avgörandets stund, i stridens hetta, blir det nog aldrig riktigt som någon har tänkt sig. Någonting oförutsett sker och det kanske blir pinsamt och jobbigt och sådär. Varför då? Vad är det med det hela som gör att det är så jobbigt?

Av ett enkelt skäl: helt olika åskådningar när det gäller hur hela akten ska gå till. Killar får sin uppfostran via porrfilmer på TV1000 och någon porrtidning man hittat i skogen. Tjejer får sin uppfostran via "filmer" med Hugh Grant och Julia Roberts. Båda scenarion är lika overkliga och man möts någonstans på mitten vilket leder till besvikelse för båda, pinsamhet, och livets längsta 45 sekunder (som senare kommer att benämnas som allt mellan 20 minuter och två timmar).

I korthet, så lovar jag (och alla killar med mig) att vi slutar titta på porr och försöka emulera det om ni slutar titta på romantiska komedier, så kan alla sluta försöka leva upp till ideal som är helt omöjliga (Hugh Grant kontra Jenna Jameson).

Som om det någonsin skulle hända.

Efter att ha hört ett gäng fjortisar diskutera populärmusik på McDonald's och hört tre galet insnöade människor diskutera politik på gatan känner jag mig mer och mer förvissad om att hela mitt liv förmodligen är någon sorts dokusåpa. Alla andra människor i världen är förmodligen robotar eller extremt duktiga skådespelare, vars enda uppgift verkar vara att bete sig fullkomligt irrationellt tills dess att den sista droppen rinner över...



När man därtill faktiskt har ett papper på att de allra flesta kanske inte riktigt har lika många popcorn i påsen som en själv cementeras antingen känslan ovan eller ett odrägligt gott självförtroende skapas omgående - båda lika illa, egentligen. "Jag är smartare än de flesta av er", lyder förvisningen, oavsett om den är sann eller ej.

Fast när jag tänker efter så kan det också vara precis tvärt om. Det kanske är så att det egentligen är jag som är en idiot och alla omkring mig är jättesmarta, men jag är såpass dum att jag inte förstår att de är smartare än mig?

Något av de borde det vara, och det jävligaste är att jag står lika långt utanför, oavsett vilket av alternativen som är sant.

Igår kväll stannade jag och en god vän till vid en Pizzeria, en av de mest beryktade i hemkommunen, eftersom jag var hungrig och inte direkt kände någon lust att stå vid spisen så fort jag kommit hem. Klockan var ca. 21:55, med andra ord fanns långa 5 minuter kvar till stängning, vilket skedde vid 22:00, som skylten utanför informerade mig.

Där inne var det helt tomt. "Score!" tänker jag, "De kommer ha all tid i världen åt att fixa min mat..."

Jag blev emellertid förvånad och förbannad när följande konversation utspelade sig:

Jag: "Tjena, en kebabrulle med vitlöksås, tack."

Pizzabagaren: "Öh... va? Vi har stängt..."

Jag: "Nej det har ni inte? Klockan är ju bara 21:56?"

Pizzabagaren: "Vi har stängt när jag säger att vi har stängt. Ge dig iväg, ungjävel."

Jag: "Men kom igen, jag är ashungrig, och jag ska bara ha en kebabrulle - jag ser för fan att ni har kebab kvar! Det tar ju knappast dig fyra minuter att kasta ihop en kebabrulle..."

Pizzabagaren: "Om jag ville göra en rulle åt dig hade jag gjort det, men nu vill jag inte det. Stick."

Jag: "Ni har enligt eran skylt öppet i tre minuter till, och jag har giltiga pengar med mig, ni kan inte enligt lag avvisa mig eller neka mig att köpa mat nu."

(Jag började här bli ganska arg, det var nog hungern som tog ut sin rätt)

Pizzabagaren: "Vafan säger du, pojkspoling? Jag bestämmer väl för helvete vem jag ska laga mat till själv?!"

Jag: "Alltså, här... Här har du 60 spänn, släpp in mig bakom disken så kan jag fixa min jävla kebabrulle själv, så svårt kan det ju inte vara..."

(Det kan ses som oklokt att förolämpa en yrkeskår samtidigt som man försöker köpa en vara av densamma. Det var det också.)

Pizzabagaren: "Jag vill inte ha dina jävla pengar, snorunge, stick härifrån innan jag ringer polisen. Inte en chans att jag fixar en kebabrulle med vitlöksås åt dig när vi stänger om två minuter, men du kan få en kebajsrulle med saliv på om du vill det."

Jag: "... Vad kostar det?"

Tröja: SPJ-hoodie.
T-shirt: Svart, inget märke.
Byxor: Röd studentoverall, märken från olika ställen.
Skor: Svarta Converse.
Palestinasjal: Minns inte, den har blivit stulen nu ändå...
Armband: Egengjord mexikansk flagga.
Fick ligga den kvällen: Nej.