Rated R

Jag kommer förmoda att alla redan har sett videon till Rebecca Blacks debutsingel "Friday", i skrivandes stund har den över 61 miljoner views på YouTube, och över en miljon dislikes. Man kan ganska lätt konstatera att videon har blivit en internetsensation över en natt, och det är ungefär lika lätt att förstå varför - hela låten, text och musik, och den tillhörande videon orsakar nämnligen kräkningar hos folk som luras att titta på den. Det är som en blandning mellan 2girls1cup och RickRoll, fast med en härlig nutidsstämpel. Rebecca Blacks polare är med i videon, och de gör saker som alla trettonåringar gör, bland annat kör de bil och går på rave.

Jag är ingen sångare. Jag borde inte sjunga inför folk. Jag sjunger i duschen ibland, säkerligen till mina grannars förtret, men det är allt. Trots det är det, när man druckit ett par porter till maten, svårt att hålla sig ifrån mikrofonen när det bjuds till karaoke.


Jag och Samuel. Helt nyktra, engagerade och förbluffande bra på att sjunga. Inte.

Det tråkiga med karaoke är att det egentligen bara finns två vägar till framgång - antingen så är det så bra att det blir bra eller så dåligt att det blir kul. Samuel och min prestation på karaoken i fredags föll någonstans mittemellan bra och dåligt, och vår ritualslakt av Red Hot Chili Peppers Californication mottogs därför ganska ljumt av publiken.

Å andra sidan hade jag nog varit lika sur om någon annan vanärat den låten på samma sätt som vi gjorde.

För er som kanske minns hur det gick för mig i vintras när jag skulle åka hem från Göteborg (i korta drag: 15 mil tog 15 timmar, snö suger, SJ suger) kommer det kanske inte som en överraskning att detta ämne ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande. Förra helgen var tanken att jag skulle hälsa på flickvännen i skåneland och som på beställning föll två decimeter snö över Jönköping natten mellan torsdag och fredag. Jag hade med andra ord lite kalla fötter när jag skulle ta tåget på eftermiddagen, både bokstavligt och bildligt talat.



Det gick dock ganska bra, anslutsningståget var sent som helvete, men det spelade ingen större roll. Det var främst resan från Nässjö till Malmö som var den intressantaste, eftersom mina medpassagerare var av den allra härligaste blandning Stockholm hade att bjuda på. Det dröjde inte femton sekunder från det att jag satt mig ner i mitt säte tills dess att jag insett att här är det ignorera eller gå under som gäller.

Jag delar nämnligen vagnsplats med två individer ur samma kulturarv, men på helt olika platser i livet. Båda var musiker, den ene en yngling med en väska som av allt att döma innehöll ett klassiskt blåsinstrument, och med sitt tal gjorde han det klart ganska snart att han spelar klassisk musik. Den andra, å andra sidan, var kring 40 och hade av utseendet att döma fått kvarsittning i vitae schola. Hans två ensamma dreadlocks var ackompanjerade av tecken på hög alkoholkonsumtion under lång tid kring ögonen och en mindre, ganska ful hatt. Han pimplade dessutom Norrlands Guld hela vägen. Härligt. Den äldre musikanten berättade ständigt anekdoter från sin ungdom som rockstjärna med världen för sina fötter, och ynglingen lyssnade, om än inte intresserad så ändå artig.


Vissa säger att skolan är en spegel av samhället, och jag håller med till viss del. En tågvagn kan dock vara en så mycket bättre spegel för vad det är som pågår. Jag lyckas nämligen alltid få sitta bredvid något riktigt stolpskott när jag åker tåg ensam, och det förvånar mig ständigt att dessa människor inte har blivit omyndigförklarade. Och om de är såpass många att några av dem alltid lyckas inkränka på mitt personliga utrymme, då måste det fanimig finnas en hel del av dem.

Nu var det nästan en månad sen jag skrev sist, och kotymen i bloggvärlden är att man då vanligen skriver ett inlägg där man ber om ursäkt för att man inte skriver. Men det skiter väl jag i, jag har i en månads tid haft praktik och har spenderat mina dagar med att försöka förklara för sjuttonåringar varför Edgar Allan Poe är det största som hänt det engelska språket sedan Shakespeare, och därefter har jag åkt hem och stupat i säng varje dag. Det är svårt att göra sig rolig med detta som grund.

Detta är alltså inte en ursäkt, dock en liten förklaring till min frånvaro. Ähum.

Charles Dickens (1812 - 1870) var en gubbe och tillika mycket populär författare under den Viktorianska eran. Han är idag ihågkommen för främst sina böcker där arbetarklassens barn råkar mycket illa ut (inspirationskälla för Astrid Lindgren?) och där mycket färgstarka (läs: överdrivet stereotypiska) karaktärer driver handlingen framåt. Han tycket mycket om satir, och mycket av det han skrev kritiserade det dåtida samhället.


Charles Dickens, i färd med att snacka skit om sin granne.

Som grund för sina karaktärer var att han satte sig ner någonstans och tittade på folk, och skrev ner karaktärsdrag som han gissade sig fram till utifrån deras utseende. Sen tog han denna nutidskunskap och gjorde tidlösa klassiker av den. Fantastiskt, och någonting ganska snarlikt det bloggare gör idag - "vi" skriver trots allt om nutida fenomen i stort, och personer (kändisar) har en framträdande roll tillsammans med deras i stort sett påhittade egenskaper.

Det hela får mig att tänka på vad gamle Challe själv hade sagt om han hade fått läsa några bloggar.

"Så vem som helst får publicera vad som helst, och de väljer att skriva oändligt långa, astråkiga inlägg om vad de gjorde idag?"

Detta för fram den stora svagheten i bloggvärlden. Med oändlig frihet kommer direkt beslutsångesten (jfr. att välja låt på Spotify på en förfest) - folk som varken har en stor känsla för att skriva eller har något intressant att berätta skriver ändå, och bildar därmed den ofta felande uppfattningen om att deras egna liv är så jävla intressanta och viktiga för alla att läsa om.

Det tråkiga är också att det kanske sitter någon nutida Charles Dickens och bara bloggar...