Homeopater, igen

Jag har flera gånger tidigare behandlat ämnet homeopati och dess följeslagare här på bloggen, och även om jag till del kan sympatisera med de som faktiskt går till homeopater (det handlar möjligen för det mesta om ganska desperata människor, snarare än dumma människor är jag rädd) har jag aldrig riktigt förstått varesig de som köper homeopatiska preparat, eller de som gör dem.

 

Webcomicen Saturday Morning Breakfast Cereal, som för övrigt är en alldeles utmärkt webcomic och en av mina favoriter, behandlade nyligen ämnet i en serie:

 

Ahaaaaaaaa...


Serien finns att läsa här, och jag kan varmt rekommendera den. Jag är personligen för lågutbildad för att förstå de mer esoteriska matteskämten, men jag hänger med, och skrattar, för det mesta. 


För inte så länge sedan - idag faktiskt - i en galax ganska nära

Idag rapporterar Aftonbladet om hur 3D-versionen av Star Wars episode I: The Phantom Menace kommer att släppas i Sverige dubbad till svenska. Krönikören Magnus Edlund menar att det är ett "helgerån" att dubba Star Wars, och bevisar därmed två saker om honom själv i ett svep; dels att han inte har något endaste riktigt problem i sitt liv, dels att han inte ens har sett Star Wars episode I innan, eftersom denna film gavs epiteten "helgerån" redan när den kom ut första gången för ungefär tolv år sedan.

 

Två tråkiga karaktärer och en statist med röd ljussabel slåss i slutet av The Phantom Menace

 

Jag kan förmodligen raljera ganska länge om The Phantom Menace, och även Star Wars i stort, men jag ska försöka hålla det kort. Jag såg The Phantom Menace på bio när den släpptes, jag minns hur min mor och far kom hem och berättade att de hade lyckats skaffa biljetter till premiären av filmen. Min käre mor hade på något vis listat ut att jag och min bror var fans av originaltrilogin, det kan ha att göra med att vi hade originaltrilogin på VHS-kasett och hade tittat sönder två av de tre filmerna så till den milda grad att A New Hopes öppningsscen flimrade så mycket att det var svårt att veta om det var Mark Hamill eller ABBA-Björn som ingenting hellre ville än att lämna sitt hem och sin familj och gå med i rymdupproret.

 

När jag först såg filmen tyckte jag inte att den var jättebra eller jättedålig, men jämförde man den med originaltrilogin spelade de inte ens i samma division. Det stora irritationsmomentet var, som för alla andra, Jar Jar Binks som egentligen med åren bara har blivit en sämre karaktär; jag insåg med åldern att Jar Jar inte bara är irriterande och onödig för filmen, han är även en ganska rasistisk stereotyp på rastafarikulturen.

 

Jar Jar, under en av sina ganska sällsynta perioder av självrannsakande.

 

Jag kan respektera George Lucas beslut att gå tillbaka och göra tre prequelfilmer. Jag har däremot svårare att ta att han gång på gång går tillbaka och uppdaterar sina filmer med ny skit, som om filmerna skulle bli bättre av att man trycker in fler datoranimerade figurer i varje frame (protip: det blir de inte).

 

Men nu kommer alltså även prequeltrilogin att ånjuta en runda uppdateringar och släppas på nytt på bio, vilket självklart kommer att sluta med blandade recensioner och massvis med pengar till Lucas och hans gäng. I min mening är det dock inte 3D, förövrigt en ganska onödig gimmick i många fall, som ska till för att jag ska kunna gå tillbaka och se prequeltrilogin igen, istället bör följande ändringar göras i The Phantom Menace:

 

* Karaktären Jar Jar Binks bör helt skrivas ur filmen och ersättas med någonting som inte lika uppenbart är konstruerat för att locka småbarn att se filmen. Gärna något mindre rasistiskt också, när de ändå är igång.

 

* Karaktären Qui-Gon Jinn borde helt skrivas om och göras om till en karaktär som fyller en faktisk funktion annat än att dö i slutet (spoiler alert).

 

* Karaktären Obi-Wan Kenobi borde skrivas om och ges en större roll.

 

* Karaktären Anakin Skywalker borde introduceras tidigare i filmen, så att publiken får en ordentlig protagonist att relatera till innan halva filmen har passerat.

 

* "Karaktären" Darth Maul borde få större plats, och gärna mer dialog. Åtminstone en replik till, så att han har tre.

 

* "Karaktären" Amidala borde skrivas om och få en personlighet.

 

Frågan är dock: kommer 3D-versionen att åtgärda någon av punkterna ovan? Självklart inte, och därmed är det inte värt någons pengar att gå och se dem igen.


Frisörfrisyrer

Jag var och klippte mig tidigare idag.

 

Jag har ett ganska speciellt förhållande till mitt hår.

 

Jag klipper mig, och sen väntar jag med att gå till frisören igen tills dess att det har blivit såpass långt/fult att jag nästan skäms för att gå ut. Då skalar jag av nästan allt, och alternerar sedan så länge det går mellan frisyrerna "Marie Fredriksson" (mycket poppis inom studentvärlden häromkring), "Arn den äldre" (personlig favorit, ganska sällsynt) och "Arn den yngre" (bad-hair day).

 

Marie Fredriksson respektive Arn den äldre.


För det mesta är dock inte hår en stor grej för mig, varken på mig själv eller andra, men det finns ett undantag; den förbannade frisörfrisyren. Den frisyren jag alltid har när jag går ifrån en frisörsalong, och måste skämmas hela vägen hem innan jag kan åtgärda det hela. Eftersom jag alltid klipper mig kort brukar alla frisörer kasta i en massa blankt vax i mitt hår, vilket gör att det ser ut och känns ungefär som PVC-plast innan jag har hunnit duschar ur skiten. Det finns Playstation 2-spel med mer realistiskt hår.

 

Jag minns en gammal 91:an-serie där den eponymiske hjälten kommer från frisören och säger någonting i stil med "Sabla frisör som alltid kammar mitt hår fel!" Jag antar att Rudolf Petersson, skaparen av serien, har hämtat det här skämtet från en vardagsanekdot, och således blir slutsatsen att jag åtminstone inte är själv i mitt lidande.

 

Mer civilkurage åt alla frisörsalongsbesökare, så att vi vågar säga till att det är åt helvete!


Många fler fel

Det här är förvisso ingen nyhet, och jag tror inte att det finns någon som läser den här bloggen som gör dylika fel, men det har alltid roat mig, och ibland oroat mig när folk inte gör skillnad på uttryck som "mer" och "fler" eller "mer" och "mera".

 

angerface.jpg

 

Det är måhända småsint, och jag är förvisso själv inte perfekt i mitt språkbruk i varken tal eller skrift (men vem har sagt att man inte får hyckla lite?). Det är inte som om jag går runt och biter mig i kinden för att inte skälla ut folk som inte gör skillnad på orden i talspråk, jag tycker dock att det är direkt slarvigt att inte göra skillnad när man skriver orden i fråga någonstans där det är meningen att många ska se dem; mataffärer är ovanligt stora syndare när det gäller detta. Det är inte riktigt lika illa som att särskriva på skyltar (vilket likadels roar och oroar mig även det), men nästan.

 

Så mitt förslag för att åtgärda detta är att alla lika småsinta, eller bittra, eller cyniska, eller bara lika allmänt språkfacistiska personer som undertecknad, gör en grej av att medvetet använda fel former av ovanstående ord, för att på så sätt irritera massan av människor som tydligen har viktigare saker för sig än att fundera på sådant här.

 

Exempel:

"Han har fler pengar än mig."

 

"Jag måste gå till biblioteket och låna mer böcker."

 

Lycka till!


After Eight-teorin

Tidigare ikväll befann jag mig på jobbet, inne i nattklubbens kylrum för att hämta Cola eller något, och jag tänkte ninja mig till en After Eight, dels för att jag var lite trött, och dels för att klockan var över åtta. I asken fanns ungefär en miljon tomma After Eight-papper, och jag fylldes genast av vreden från tusen solar.

 

Efter att jag lugnat ner mig så insåg jag hur trivialt mitt bekymmer egentligen var - det enda som alla After Eight-papper gjorde var att jag fick spendera några sekunder till med att rota genom dessa innan jag hittade ett otomt papper.

 

 

Det hela ledde till en helt ny insikt - om huruvida man bor i ett i-land eller inte borde inte avgöras på de töntiga kriterierna som FN använder sig av (såsom analfabetism bland vuxna, medianinkomst, förväntad livslängd, barnadödlighet osv.) utan snarare om huruvida man kan bli uppriktigt upprörd över en så trivial sak som After Eight.

 

Det blev jag. Så om du läser det här bor du i ett i-land. Grattis.


Första intryck

En god vän till mig frågade mig för ett tag sedan om vilket intryck hon gjorde på mig första gången vi träffades - vilket inte var så längesedan. Jag var vid tillfället något drucken, det hade kanske blivit en Harvey Wallbanger eller två och lite öl på det, så jag svarade helt uppriktigt att hon verkade ha "ett riktigt nymfomannylle".

 

Hon blev givetvis vred och frågade barskt vad det var i hennes anlete som jag ansåg vara nymfomaniskt och jag svarade att det inte är helt enkelt att svara på alla gånger - snarare att det är en känsla som är svår att definiera och svår att försvara. Min andra kvinnliga bekanta frågade vad hon hade för nylle, och jag svarade lika uppriktigt att hon hade ett äkta "jag betalar mina räkningar i tid"-nylle, vilket i min värld är en bra sak, och alltså en komplimang, men hon blev om möjligt ännu argare än nymfomannyllet.

 

Så har det pågått de senaste veckorna, och lite för att försvara mig själv tänkte jag posta några ansikten som jag googlat fram och ge mina första intryck till dessa, för att på så sätt illustrera hur processen går till.

 

Här har vi ett exempel på ett klassiskt "fattar du hur mycket bensin den där bilen drar?"-nylle. Om det hade varit för tio år sedan hade det lika gärna kunnat vara ett "jag spelar bas i ett grundgeband"-nylle, men i en värld utan Kurt Cobain kommer ovanstående nylle alltid att vara associerat med självhävdande, hycklande, besserwisserhippies.

 

"35 år, plus solskador"-nyllet. Notera de åttadubbla kråkfötterna.

 

"0,1 - men rikare än dig ändå"-nyllet.

 

Klassiskt "är jag en man eller en kvinna?"-nyllet. Mycket störande för den som är ovan androgynitet, en barnlek för den som har spenderat mer än två timmar på internet.

 

Solklart "I fuck on the first date"-nylle.

 

Allas intryck är självfallet inte de samma för alla människor, men eftersom jag för det mesta har rätt gör alla rätt i att inte driva iväg för lånt från ovan nämnda pekpinnar.


Rika människor och alternativmedicin: Steve Jobs

Steve Jobs. 1955 - 2011


För er som bor under stenar eller i rymden kan jag meddela att en av Apples grundare, tillika en av de mest framstående entreprenörerna i modern tid, Steve Jobs, avled i förrgår av cancer. På bloggen scepticblog.org kan man sedan igår läsa att Steve Jobs hade ratat mer traditionella cancerbehandlingar till förmån för en alternativ behandling bestående av bland annat en särskild diet. Länk.

 

Inga säkra källor för detta hänvisas, men om det är sant är det väldigt beklagligt. Jag har tidigare här beskrivit min syn på andra alternativa former av medicin (se inlägget om homeopati), och det är i sig väldigt ironiskt hur en av världens rikaste människor, som bor i ett land där det finns tillgång till den allra finaste privata vården, ändå söker sig till olika alternativ och dör till en följd av detta, om man nu ska tro artikeln ovan.

 

Jag hoppas för alla inblandade att det inte är så.


Paranoid(ioti)

Den senaste tiden (läs: sedan igår) har jag läst en hel del på nätet om folk som har lyckats radera sig själva ur genpoolen på diverse mystiska sätt, och det är svårt att inte bli paranoid. Vissa saker, såsom en tjugofyraårig students lavalampa-på-spisen-partytrick leder till att den mänskliga dumheten blir den direkta eller indirekta orsaken, vilket inte är helt ovanligt, och inte heller helt omöjligt att skydda sig mot.

 

Dock finns det ett par exempel på hur folk har gått hädan och egentligen inte hade något att säga till om i processen:

 

* 1986 fick Nyossjön i Kamerun ett så kallat "limniskt utbrott" vilket kan beskrivas som ett massivt koldioxidrap från sjön, vars orsak förmodligen kan härledas till vulkanisk aktivitet på sjöns botten. Sjön spottade ur sig tonvis med koldioxid vilket, eftersom det är tyngre än luft, täckte ett stort landområde och kvävde ungefär 1700 människor som egentligen inte hade en chans att fly.

 

 

* 1999 dog flera personer ombord ett privatflygplan av akut hypoxi efter att flygplanskabinen inte längre kunde uppehålla ett adekvat tryck inuti. Planet flög därefter på autopilot i flera timmar innan det tillslut störtade på grund av bränslestopp. Makabert, minst sagt.

 

* Vid flera tillfällen har folk dött av att helikoptrar har kraschlandat ovanpå dem, folk har även blivit halshuggna av helikopterrotorblad vid ett par olika tillfällen till följd av någon form av olycka med fordonet.

 

* I år dog två personer när en flygande svartbjörn störtade in i vindrutan på deras bil. Björnen hade blivit påkörd av en annan bil och kastats över vägbanan.

 

Detta är bara några exempel, Wikipedia har en hel lista över märkliga dödsfall, ehuru jag inte rekommenderar någon att läsa denna. Måhända har det med åldern att göra, men det är svårt att inte bli paranoid när man läser denna, det är svårt att förutse att man ska dö när det bevisligen kan hända lite närsomhelst och lite hursomhelst. Trots allt är jag inte egentligen rädd för att dö av att en svartbjörn kommer inflygandes i min bil, jag tror inte på att det finns något liv efter detta, och således kommer det inte finnas någonting kvar som kan känna ångest över dödsfallet från min sida sekunden efter. Det är sekunden före dödsögonblicket, på dödsbädden, med ånger och tvivel i sinnet som jag är mer rädd för, känslan av att ha något oavslutat i det läget är någonting jag ingalunda vill uppleva.

 

Är man å andra sidan lagd åt det lite mer morbida hållet kan man nog alltid garva åt dylika händelser. The Darwin Awards (www.darwinawards.com) delar årligen ut priser till folk postumt, för deras insatser för människans fortsatta existens genom att ha konkurrerat ut sig själva (uppenbar eufemism) på diverse synnerligen idiotiska vis. Jag finner det personligen lite magstarkt att skratta åt personer som har dött, hur konstigt det än skett, men det kan vara ett dagens tips till alla er sjuka jävlar där ute.


Dagens ungdom och i-landsproblem: telefonskräck

På senare tid har jag till min fasa noterat hur unga människor (som i, folk i min egen ålder och yngre) väljer att inte ringa med sina mobiltelefoner, utan istället bara skickar SMS. SMS är förvisso ett fantastiskt kommunikationsverktyg, men det finns situationer där det brister;

Skämtteckning från Cyanide and Happiness, explosm.net


Ovan är förvisso överdriven, eftersom C&H är en serie full av svart humor, men den illustrerar ändå problemet i dess kärna. Ponera att jag exempelvis ska möta upp en vän vid en på förhand bestämd plats, men är osäker på om vi har sagt någon tid eller inte. Kan jag då helt enkelt skicka ett SMS och sen bege mig? Nej, eller i vilket fall som helst kan jag inte vara säker på att det finns någon att möta upp med - för att SMS:et ska ha fullgod effekt måste personen i fråga ha sin mobil på sig, han eller hon måste märka att jag har skickat ett SMS, och sedan svara på ett adekvat sätt på detta (ofta svårare än man tror).

 

Om jag, å andra sidan, ringer till personen i fråga får jag direkt svar på min undran, och om personen mot förmodan inte svarar så vet jag åtminstone att han eller hon inte vet om att jag har försökt få kontakt med denne. Alltså kan jag med ett telefonsamtal på under 20 sekunder få fram samma information som med ett SMS. Detta till trots vägrar folk ringa till varandra i mina kretsar. Det kan bero på att alla mina vänner är nördar och saknar den normala sociala kompetens som de flesta andra människor besitter, och det kan kanske ligga till grund för telefonsamtalsvägran. Centralt för problemet som jag ser det är att SMS är inneboende mindre interaktivt än vanliga telefonsamtal och det hela har orsakat mig en hel del frustration genom åren.

 

Så, alla unga, våga vägra SMS, ta steget och prova att ringa istället nästa gång. Det är inte så läskigt som det verkar, och det är troligt att den du ringer till har såpass mycket erfarenhet av mediet, alternativt såpass mycket social kompetens, så de kan styra upp om du skulle snubbla i samtalet.

 

Peace.

 


Dagens tips

Klicka här.

 

Gissa vem "cynikern" är.

 


Hur man vinner debatter och argumentationer på internet!

Det är numera ganska populärt att diskutera olika åsikter och intressen på internet med andra likasinnade (eller inte likasinnade), men jag har till min fasa märkt att folk i allmänhet är ganska dåliga på exakt hur detta bör gå till. Liksom i en riktig debatt finns en massa olika regler, tricks och metoder man kan använda sig av för att vinna dessa diskussioner eller debatter på bästa sätt*. För att underlätta för alla har jag därför skrivit ihop en liten guide till hur man börjar, fortsätter och avslutar en debatt, i tre enkla steg.

 

u mad?

 

 

Steg 1: Att dra igång en debatt.

Det bästa sättet att få folk igång på internet är att registrera sig på ett forum (alltså, en diskussionsplats på internet) och så fort som möjligt leta fram en bra diskussionstråd där folk sitter och i allmänhet håller med varandra om olika saker (jfr. engelskans "circle-jerking"). Därefter postar man ett inlägg som går direkt emot trådskaparens och alla andras åsikter, och för att lägga lök på laxen bör man även passa på att på ett eller annat sätt förolämpa så många som möjligt. Detta görs oftast genom att ifrågasätta någons civilstatus, sexualitet, mentala hälsa eller utbildningsnivå ("fucking basement dwellers", "gay", "idiots", "rednecks" i den ordningen**).

 

 

Steg 2: Att hålla igång en debatt.

Förhoppningsvis är folk nu lagom förargade på dig, men det kan ändå vara så att vissa väljer att frånse helt från ditt inlägg, eftersom du bara postade din skit för att få igång en debatt eller göra folk arga (eng. "trolling"). Då kan det vara lämpligt att registrera ett antal nya konton (eng. "sock puppets") och lämna kommentarer som håller med din första post i samma tråd. Detta är enklast att göra på primitiva forum såsom Aftonbladets kommentarsfunktion, helst ska man inte kunna se när en medlem registrerade sig utan att ha moderatorstatus***, och allra helst ska man inte heller kunna se hur många poster som tidigare har postats från kontot.

 

 

Steg 3: Att avsluta en debatt.

När du väl har fått igång folk och de är tillräckligt arga på varandra är det dags för la coup de grace, eller dödsstöten. Lämpligtvis kan man här kalla alla andra i tråden för någonting de absolut inte vill associera sig med, goda exempel på detta är "jävla rasist" eller "ni är sådana fanboys", varvid hela tråden därefter kommer att fyllas med poster som har förorden "Jag är ju inte rasist, men..." eller "Jag har alla den här generationens konsoller, men..."

 

Exakt vad man bör använda sig av för retoriska grepp är kontextuellt, och här krävs erfarenhet och fingertoppskänsla. Det viktiga är att det är argumentum ad homenim (alltså, man ska argumentera mot personerna i fråga, inte deras åsikter) och att det är allmängiltligt nog för att de flesta ska känna sig träffade.

 

När du således har avväpnat alla rivaler i tråden är det dags att lägga fram en slutplädering med riktiga argument för att slutligen krossa allt motstånd. Logga gärna in med alla sock puppetkonton och håll med dig själv.

 

 

Övriga tips:

- Populära markos på internet framhåller ofta "att argumentera på internet är som att springa 100m i paralympics - även om du vinner så är du fortfarande efterbliven". Detta är inte sant, och personer som försöker använda denna taktik mot dig är lätta att avväpna med ett par snabba "u mad?" eller "u jelly?"

 

- Om du är riktigt arg och vill visa detta, SKRIV ALLT MED CAPS LOCK-TANGENTEN NEDTRYCKT! Detta är endast till för att användas ironiskt, om det inte är ett sock puppetkonto du skriver från.

 

- Om du finner att du förlorar har debatter på internet fördelen att du bara kan resa dig från datorn och gå därifrån. Om du tänker för evigt lämna ett forum, och du är en etablerad medlem av detta, gör gärna din reträtt så dramatisk som möjligt (eng. "flouncing"), det skapar mycket nöje bland de andra medlemmarna, och kan dessutom göra så att du långt efter din vistelse orsakar debatt. Är du därtill moderator kan det vara lämpligt att radera en del eller hela forumet du vistats på (eng. "delete fucking everything")

 

- Även om det verkar som om man redan har vunnit om ens motdebattör(er) blir förbannade skadar det aldrig att ha en arsenal med bra argument/motargument.

 

 

* Att vinna i det här fallet innebär att på bästa möjliga vis förnedra sin motståndare så till den milda grad att denne väljer att avsluta sitt medlemsskap på forumet.


** Jag bör tillägga att jag på intet vis stödjer att man skulle använda ord som vanligen associeras med olika folkgrupper, etniciteter eller subkulturer som nedsättande ord, men folk gör det på internet.


*** Folk som, av okänd anledning, väljer att spendera sin dyrbara tid med att över internet försöka hålla småbarn från varandra i sandlådan (metaforiskt), kallas moderatorer. Dessa finns även i riktiga debatter!


Själv är bäste dräng! Och läkare!

Det kan vara den senaste rapporteringen om EHEC-smittan som har gjort mig hypokondrisk, det brukar bita ganska bra på mig ett par dagar innan jag inser att det inte är någon större risk att jag skulle bli sjuk (jinxed!). De senaste dagarna har jag känt mig hängig och förkyld och i eftermiddags kom febern som på posten.

 

Eftersom jag är för spartansk (läs: fattig och oengegerad) äger jag ingen febertermometer, men jag har ett antal hemtest som jag brukar använda mig av:

 

1. Hur smakar Coca-Cola?

Vanligen tycker jag väldigt bra om Coca-Cola, utom när jag har feber, då Colan smakar sjukt illa. En enda klunk Coca-Cola räcker vanligen för att jag ska kunna ställa en väldigt säker diagnos.

Coca-Cola. Sjukt äckligt när man har feber. Kul anekdot: min flickvän och hennes familj kallar Coca-Cola för "Coca", och inte "Cola", och de tror att det är så de flesta säger. Ja se de där skåningarna...


2. Hur smakar Dr Pepper?

Jag har samma förhållande, fast omvänt, med Dr Pepper, vilken jag tycker är ok vanligtvis, men inte ett förstaval. När jag har feber är det dock sjukt gott med Dr Pepper, den smakar dock inte alls likadant som när man inte har feber.

Dr Pepper, sjukt god med 39°, sjukt meh med 37°.


3. Hur låter musiken?

Den tredje bombsäkra metoden går ut på att jag lyssnar på musik som jag egentligen inte lyssnar på så mycket, vanligen låtar av band jag gillar, men då låtar som jag oftast hoppar över. För en stund sedan gick jag till ICA och köpte en flaska Dr Peppern och lyssnade på Red Hot Chili Peppers C'mon Girl, och upptäckte genast flera intressanta nyanser i musiken och märkte också hur mäkta imponerad jag blev av texten. 

Red Hot Chili Peppers, awesome både med och utan feber.


Så, att vara sjuk är tråkigt, särskilt som jag har massvis att göra den här veckan, den sista veckan innan vi tar sommarlov. Men ändå, jag har en flaska helt awesome Dr Pepper, och iPod:en är full av grym musik. 

 

Fotnot: Nej, jag har inte tagit några illeala preparat. Nu ska jag googla symptomen för EHEC-infektion.


The Ring

I filmen The Ring (jap. titel Ringu) finns ett videoband som man direkt bör avstå från att titta på. Om man ser på bandet ringer telefonen strax därefter och en röst berättar att man kommer dö om sju dagar. Sju dagar senare krälar en japansk flicka ut ur ens TV och skrämmer ihjäl en.

 

Ganska dåligt, jag tycker om att leva.

 

Om jag hade råkat titta på det här videobandet hade jag tagit telefonsamtalet, lagt på och sedan väntat sju dagar. På den sjunde dagen hade jag sedan öppnat fönstret och vänt TV:n utåt, mot gatan.

 

Problem, the Ring?


I like shorts, they are comfy and easy to wear!

Av framförallt två skäl brukar jag ganska sällan visa mig bland folk i byxor som inte når ända ner till skorna; 1) jag är av alldeles för finsk börd för att ha något som kan likställas med hudpigment och 2) jag är lite för alvisk (läs: omanlig) för att beblanda mig med kroppshår. Allt som allt liknar mina ben mest skalade fiskpinnar, varför jag väljer att allt som oftast att inte visa upp dessa.

 

Fiskpinnar, eller mina ben i legwarmers? You decide!

 

Den senaste veckan har det emellertid varit för varmt för att jag skulle kunna hålla mig vid föråldrade normer och regler, så jag drog på mig samma shorts som jag hade förra året vid den här tiden, eftersom jag inte kunde få på mig några jeans med ena benet i gips (en helt annan historia involverande en båt och en del alkohol). Genast börjar då kommentarer om hur stora mina vader är, enligt en ganska lång rad manliga medmänniskor. Det kan kanske tyckas lite meterosexuellt att kommentera varandras utseende, men vi är öppensinnade nog på högskolan att tolerera sådant beteende.

 

Jag tog såklart det hela för listig ironi från de andra, har man ett såpass nischat utseende som undertecknad lär man sig snabbt att ta alla kommentarer om den egna personen med en nypa salt. När jag något närmre inspekterade benen hos mina kamrater upptäckte jag dock att i princip alla hade smalare vader än mig. Detta hade jag en vanlig dag tillskrivit bristfällig självbild eller något barndomstrauma, men just idag drog jag istället slutsatsen att alla andra män jag umgås med helt enkelt har värsta kycklingbenen, medan det endast är jag som har normala (läs: manliga) vader.

 

Där fick ni, era djävlar!

 

Klas Almroth eller kyckling? You decide!


Hår

Jag talade för några dagar sedan med en kvilling bekant om hur hon var tvungen att komma sent till en förfest eftersom det tog henne tjugo (20) minuter att fixa håret. För mig är det helt befängt att spendera så mycket tid på någon del av det externa, i det här fallet för att jag har kort, tunnt, blont hår, vilket gör att jag egentligen bara har två olika frisyer:

 

Arn Magnusson, yngre version (bad-hair day)

 

Arn Magnusson, äldre version (good-hair day)


Diktare genom tiderna, uppdaterad

En del av er minns kanske det här, men jag kände att en uppdatering behövdes.
"[...]
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st. 

So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee."

William Shakespeare - Sonnet 18 (1609)


"[...]
What candles may be held to speed them all?
Not in the hands of boys but in their eyes
Shall shine the holy glimmers of goodbyes.
The pallor of girls' brows shall be their pall;

Their flowers the tenderness of patient minds,
And each slow dusk a drawing-down of blinds."

Wilfred Owen - Anthem for Doomed Youth (1917)


"[...]
Rah, rah, ah, ah, ah,
Roma, roma, ma
Gaga, ooh la la
Want your bad romance"

Lady Gaga - Bad Romance (2009)


"[...]
Partyin’, partyin’ (Yeah)
Partyin’, partyin’ (Yeah)
Fun, fun, fun, fun
Lookin’ forward to the weekend

[Bridge]

Yesterday was Thursday, Thursday
Today i-is Friday, Friday (Partyin’)
We-we-we so excited
We so excited
We gonna have a ball today

Tomorrow is Saturday
And Sunday comes after...wards
I don’t want this weekend to end"
Rebecca Black - Friday (2011)


Det går utför, gott folk!

Kar-a-o-ke

Jag är ingen sångare. Jag borde inte sjunga inför folk. Jag sjunger i duschen ibland, säkerligen till mina grannars förtret, men det är allt. Trots det är det, när man druckit ett par porter till maten, svårt att hålla sig ifrån mikrofonen när det bjuds till karaoke.


Jag och Samuel. Helt nyktra, engagerade och förbluffande bra på att sjunga. Inte.

Det tråkiga med karaoke är att det egentligen bara finns två vägar till framgång - antingen så är det så bra att det blir bra eller så dåligt att det blir kul. Samuel och min prestation på karaoken i fredags föll någonstans mittemellan bra och dåligt, och vår ritualslakt av Red Hot Chili Peppers Californication mottogs därför ganska ljumt av publiken.

Å andra sidan hade jag nog varit lika sur om någon annan vanärat den låten på samma sätt som vi gjorde.

Tåg

För er som kanske minns hur det gick för mig i vintras när jag skulle åka hem från Göteborg (i korta drag: 15 mil tog 15 timmar, snö suger, SJ suger) kommer det kanske inte som en överraskning att detta ämne ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande. Förra helgen var tanken att jag skulle hälsa på flickvännen i skåneland och som på beställning föll två decimeter snö över Jönköping natten mellan torsdag och fredag. Jag hade med andra ord lite kalla fötter när jag skulle ta tåget på eftermiddagen, både bokstavligt och bildligt talat.



Det gick dock ganska bra, anslutsningståget var sent som helvete, men det spelade ingen större roll. Det var främst resan från Nässjö till Malmö som var den intressantaste, eftersom mina medpassagerare var av den allra härligaste blandning Stockholm hade att bjuda på. Det dröjde inte femton sekunder från det att jag satt mig ner i mitt säte tills dess att jag insett att här är det ignorera eller gå under som gäller.

Jag delar nämnligen vagnsplats med två individer ur samma kulturarv, men på helt olika platser i livet. Båda var musiker, den ene en yngling med en väska som av allt att döma innehöll ett klassiskt blåsinstrument, och med sitt tal gjorde han det klart ganska snart att han spelar klassisk musik. Den andra, å andra sidan, var kring 40 och hade av utseendet att döma fått kvarsittning i vitae schola. Hans två ensamma dreadlocks var ackompanjerade av tecken på hög alkoholkonsumtion under lång tid kring ögonen och en mindre, ganska ful hatt. Han pimplade dessutom Norrlands Guld hela vägen. Härligt. Den äldre musikanten berättade ständigt anekdoter från sin ungdom som rockstjärna med världen för sina fötter, och ynglingen lyssnade, om än inte intresserad så ändå artig.


Vissa säger att skolan är en spegel av samhället, och jag håller med till viss del. En tågvagn kan dock vara en så mycket bättre spegel för vad det är som pågår. Jag lyckas nämligen alltid få sitta bredvid något riktigt stolpskott när jag åker tåg ensam, och det förvånar mig ständigt att dessa människor inte har blivit omyndigförklarade. Och om de är såpass många att några av dem alltid lyckas inkränka på mitt personliga utrymme, då måste det fanimig finnas en hel del av dem.

Charles Dickens hade ägt hela bloggvärlden

Nu var det nästan en månad sen jag skrev sist, och kotymen i bloggvärlden är att man då vanligen skriver ett inlägg där man ber om ursäkt för att man inte skriver. Men det skiter väl jag i, jag har i en månads tid haft praktik och har spenderat mina dagar med att försöka förklara för sjuttonåringar varför Edgar Allan Poe är det största som hänt det engelska språket sedan Shakespeare, och därefter har jag åkt hem och stupat i säng varje dag. Det är svårt att göra sig rolig med detta som grund.

Detta är alltså inte en ursäkt, dock en liten förklaring till min frånvaro. Ähum.

Charles Dickens (1812 - 1870) var en gubbe och tillika mycket populär författare under den Viktorianska eran. Han är idag ihågkommen för främst sina böcker där arbetarklassens barn råkar mycket illa ut (inspirationskälla för Astrid Lindgren?) och där mycket färgstarka (läs: överdrivet stereotypiska) karaktärer driver handlingen framåt. Han tycket mycket om satir, och mycket av det han skrev kritiserade det dåtida samhället.


Charles Dickens, i färd med att snacka skit om sin granne.

Som grund för sina karaktärer var att han satte sig ner någonstans och tittade på folk, och skrev ner karaktärsdrag som han gissade sig fram till utifrån deras utseende. Sen tog han denna nutidskunskap och gjorde tidlösa klassiker av den. Fantastiskt, och någonting ganska snarlikt det bloggare gör idag - "vi" skriver trots allt om nutida fenomen i stort, och personer (kändisar) har en framträdande roll tillsammans med deras i stort sett påhittade egenskaper.

Det hela får mig att tänka på vad gamle Challe själv hade sagt om han hade fått läsa några bloggar.

"Så vem som helst får publicera vad som helst, och de väljer att skriva oändligt långa, astråkiga inlägg om vad de gjorde idag?"

Detta för fram den stora svagheten i bloggvärlden. Med oändlig frihet kommer direkt beslutsångesten (jfr. att välja låt på Spotify på en förfest) - folk som varken har en stor känsla för att skriva eller har något intressant att berätta skriver ändå, och bildar därmed den ofta felande uppfattningen om att deras egna liv är så jävla intressanta och viktiga för alla att läsa om.

Det tråkiga är också att det kanske sitter någon nutida Charles Dickens och bara bloggar...

Musse Pigg

Som av en slump snubblade jag över ett gäng gamla Musse Pigg-strippar från 1930, som publicerades i dagstidningar i USA och som sammantagna berättar en historia om hur Musse Pigg blir dumpad och direkt bestämmer sig för att det rationella att göra i situationen vore att ta livet av sig.

Helt seriöst.


(klicka för stor version)

Min första reaktion var, självfallet, att det hela var en bluff, men efter ett tag på Google och en del andra bloggar så verkar det som om alltihop är sant, och därtill att Walt Disney själv tyckte att hela grejen verkade vara "en kul idé". Några säkra källor (läs: en tidning från 1930) har jag dock inte hittat, men faktum är att galghumor var stort i USA på 1930-talet, och efter svarta tisdagen, som var nästan precis ett år innan seriestripparnas publicering, var ju även självmord i verkliga livet något hett, något som dåtidens "schtekare" höll på med. Kring Wall Street tog man livet av sig i stora drivor.

Andra samtida komiker som skämtade om den här slutgiltiga lösningen var bland andra Charlie Chaplin, vilken Walt Disney själv var en stor fan av, vilket cementerar min tro att stripparna är verkliga.

Helt makabert är det också. Lite som om Astrid Lindgren haft ett finger med i manusförfattandet.


Tidigare inlägg