Rated R

När jag för några år sedan läste Psykologi A på gymnasiet kom jag för första gången i kontakt med begreppet curlingföräldrar. Tacksam för en biljett ut ur varenda framtida konflikt jag någonsin skulle ha med mina föräldrar gick jag helt sonika hem och slog psykologiboken i bordet och anklagade båda mina föräldrar för att vara curlingföräldrar som gjort sig skyldiga till den största synd som några föräldrar begått sen Abraham - de brydde sig för mycket och gjorde det för lätt för mig, därför var jag slö och apatiskt inställd till livet.


Ett par hundra sider ren anti-uppfostran.

Min mor, efter att hon beklagat sig över att Freud hade gjort mig galen retroaktivt, blev naturligtvis vred och skällde ut mig efter noter om hur jag absolut inte blivit curlad alls på samma sätt som alla de andra barnen som faktiskt visade upp kvaliteter som ambition, utöver ren talang - något jag personligen alltid haft svårt för. "Han kan om han vill, men han vill inte", har fadäsen varit under alla mina utvecklingssamtal någonsin.

Jag kröp ner till mitt rum, övertygad om att jag hade rätt, men med min mors gälla stämma ringandes i öronen, och en krossad vilja att argumentera min sak.

Jag har sedan dess trott att jag har haft rätt, jag har trott att jag alltid har blivit curlad, och därför inte presterar efter vad min intelligens egentligen borde tillåta.

Tills nu.

Tack vare SVT:s nya satsning Ung och bortskämd har jag nu äntligen insett att jag hade fel. I serien flyttar tio annars övercurlade ungar in i samma hus för att försöka bli vuxna på riktigt. Samtliga av dem har inte något arbete, i princip ingen av dem - inte ens dem som har egen lägenhet - gör någonsin något hushållsarbete. Skräckexemplet var en mor som reste sex mil enkel resa varje morgon för att ge hennes unge frukost.


"Jag behöver all tid i världen för att jobba på min skådespelarkarriär."

Det jag frågar mig själv mest är vilken bubbla dessa ungdomar (19-24 år, ungefär) levt i hela sina liv för att ha missat att inse att det de håller på med inte ens är i samma kommun som normalt?

En annan ganska läskig observation som går att göra i samband med serien är att en av deltagarna (Jean-Pierre Marques) även är med i årets säsong av Paradise Hotel, och därför har gått ett så kallat medialt dubbelfel. Hur osannolikt det än är att man ska medverka i TVs två allra pinsammaste dokusåpor under samma år spelar ingen roll, Marques har funnit ett sätt! Hallelujah!

Kanske den roligaste följden av serien är tittarstormen som har uppstått, när andra mindre misslyckade föräldrar har skrivit, ringt och mailat in till SVT med klagomål på de föräldrar som har lyckats curla sina barn marginellt mer och dessutom fått nöjet att visa upp både sina skapelser och sig själva i TV på bästa sändningstid. Det hela har lett till den här artikeln på Aftonbladet.se. Mycket roligare artiklar än så här går inte att finna på internet idag, av flera skäl:

1) När Elise (mamma till en av deltagarna, som anmälde SVT för deras porträtt av henne som curlingmamma) sa att hon ville vara anonym genom att inte uppge efternamn, reflekterade hon måntro över det faktum att hon bär samma (ovanliga) efternamn som sin dotter, som ju finns publicerat överallt, eller att andra publikationer, såsom Expressens webupplaga, redan har publicerat hennes för- och efternamn i samma artikel?

2) Tror Elise att det hjälper att gnälla över framställningen och lämna in ett klagomål långt efter att avsnittet där hon passar upp på sin dotter som om hon vore kunglighet visats? Skadan är väl redan gjord?

3) När Elise säger (citat) "De visar upp mig som ett hembiträde i SVT", tror hon då att hon plockar pluspoäng hos överklassen genom att placera en negativ värdering hos dem som arbetar med hushållsnära tjänster?

Jag vet inte svaret på någon av frågorna, och jag undrar om Elise vet det själv. Det jag dock vet är att jag aldrig var curlad på allvar, och det skrämmer mig, för nu måste jag själv ta ansvar för mina bristfälliga beslut.

Hört av grannarna:

- Alltså, en gång fick jag vänta 25 minuter på en paj! 25 jävla minuter! Vafan gjorde dom? Ollade dom pajen eller?

- Mja, fast det tar inte så lång tid.

Som Aron Flam sa på Raw för ett par år sedan: "Det värsta jag vet är när folk inleder en mening med orden 'Det värsta jag vet' och sen avslutar med något helt banalt".


Aron Flam, som här gör sitt bästa för att se ut som Jesper Rönndahl, en i övrigt mycket roligare komiker.

Exempel:
"Det värsta jag vet är när folk tar mjölk i téet." (Aron Flams exempel)

"Det värsta jag vet är när folk går före i busskön."

"Det värsta jag vet är när folk prasslar med godispappret på bion."



Men jag har ett exempel som verkligen är det värsta jag vet, värre än alla ovanstående, värre än att SD kom in i riksdagen och tillochmed värre än Paradise Hotel.

Tänk dig att du står i toalettkön. Toaletten är upptagen av en person av manligt kön, bakom dig står en person av kvinnligt kön och du är bara bekant med dessa, men har ingen av dem som Friend på Facebook.

Du nickar lite åt killen när han äntligen öppnar dörren, och lämnr företräde för dina bestyr. När du dock äntrar toaletten och låsrer dörren upptäcker du till din fasa att det är kiss på toalettringen. Inte mycket, men det är definitivt märkbart.


Nej, jag tänker inte photoshoppa in urin på sitsen.

I mitt eget fall är det vanligen inte en så stor grej, som naturvetare så är jag medveten om att urin vanligen är sterilt och därmed helt ofarligt, om än väldigt äckligt. Eftersom jag inte ägnar mig åt sittkissarsporter såsom innebandy eller basket är det heller ingen stor sak att bara ignorera urinet, pissa och sen gå därifrån. Det uppenbara dilemmat här är att personen efter i kön, som ju är kvinna, kommer helt klart att upptäcka urinet på ringen, och anta att det är ditt verk - för vem fan lämnar en toalett utan att göra rent efter sig, frånsett psykopaten som var där före dig?

Så då sitter man alltså i skiten, antingen så kan man torka upp efter någon annan eller så kan man stå ut med att bli stämplad som äcklad för evigt.

Det där är det värsta jag vet.