SJGFRHCP: iPhone 4S

Efter att ha nästan uttjänt min gamla Sony Ericsson C902 med tillhörande fattig-student-har-inte-råd-att-få-för-höga-telefonräkningar-kontantkort, efter att ha tappat den i marken otaliga gånger, efter att ha slarvat bort den på finlandsfärjan men fått tillbaka den i ett tårfyllt återseende endast förstärkt av bakfyllan, från receptionen, tack vare en hjälte som lämnade in den, efter att ha skrivit så många SMS så att nummerplattan höll på att lossna och jag fick superlimma fast den igen (vilket ledde till att "lås upp"-knappen fungerade sådär ett tag) - efter allt det, var det dags för min telefon att gå i pension.

 

Jag valde efter lite velande en iPhone 4S med mitt abonnemang, och jag ångrar inte det valet alls, trots att vissa har rynkat på näsan efter att jag sanningsenligt svart på frågorna "Ooh, har du en ny mobil? Vad är det för sort?" Jag har blivit frälst. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka till att faktiskt trycka på knappar för att författa SMS.

 

 

Med smartphones, till skillnad från dumbphones, kommer även fenomenet appar, och i dessa har jag kastat mig ner handlöst och blivit helt ägd och förnedrad i såväl Rumble som WordFeud. Men det är ok, jag är ny.

 

En annan reflektion jag gjorde i just WordFeud var att appen ibland pausar sig själv och stolt basunerar, över hela skärmen, "Tired of ads? Upgrade to the full version now, and get rid of them!" eller något liknande, och sen låter telefonen mig antingen betala 22 kr för att bli av med meddelandet, eller bara trycka bort det.

 

Jag hade kunnat förstå det hela om det nu faktiskt var en annons i rutan, men det är det inte, det är bara den texten. Rumble har annonser lite här och var i gratisversionen, så det är ok. WordFeud försöker irritera mig tills dess att jag betalar. Den försöker få mig att bli provocerad och arg nog och därför ge mig.

 

WordFeud är en terrorist. I smyg.

 

P.S. Om man går ifrån ämnet "Saker jag gillar förutom Red Hot Chili Peppers" och istället fokuserar på Red Hot Chili Peppers: ungefär en vecka efter att jag skaffade mig en smartphone och därmed Spotify Premium släpptes alla Red Hot Chili Peppers studioalbum på just Spotify. Coincidence? I think not! Livskvalité +9001.


SJGFRHCP: Väldigt, väldigt vita människor

Mest på skoj har jag en privat topplista över de vitaste människorna jag känner. Jag menar självfallet inte vita som i vita i hyn, då hade jag själv toppat den utan konkurrens - snarare menar jag vithet som en sinnesstämmning. Det är många som känner sig förnärmade när jag nämner att de är, exempelvis, den tolfte vitaste människan jag känner, och många efterfrågar även en definition av vitheten, så därför tänkte jag lista några vanliga synder som dessa har gjort sig skyldiga till, och därför kan skriva "den femte vitaste människan Robin känner" i sitt CV.

 

Om man tycker att det är ok att göra dansmoves som "delfinen" eller "julgranen" är man väldigt vit. Känner man inte till dessa moves alls är man nog säker.

 

Om man tycker att det är mysigt med  tacokväll framför På Spåret, då är man väldigt, väldigt vit.

 

Om man har en skål med godis stående på soffbordet hela tiden, bara om folk skulle komma förbi, är man antingen vit eller tant eller både och.

 

Om man fortfarande köper sin musik på fysiska skivor och försvarar det här med att säga "jag gillar att ha skivan med konvolutet och allt" eller "jag har en CD-samling som jag arbetar på", men egentligen så är det helt enkelt så att man antingen inte kan ladda ner musik lagligt, eller tycker att det är omoraliskt att ladda ner den olagligt, då är man sjukt vit.

 

CD-konvolut, någonting som nästan bara vita människor gillar

 

Om man bekänner sig som icke-religiös, men menar att man alltid har gillat de österländska filosofierna mycket, då är man jävligt vit.

 

Om man läser kurser vid en högskola utan något egentligt syfte, utan bara för att det är roligt att lära sig och att ha något att göra, då är man extremt vit.

 

Det finns självklart många fler saker som skulle kunna göra en människa vit i mina ögon, och som förärar en med en plats på min top 10, men ovan är en rad ganska ofta observerade fenomen.


SJGFRHCP: Jesper Rönndahl

Det finns vissa saker som helt kan rädda ett arbetspass för min del. Dels så kan man få en piggelin när tempraturen börjar närma sig 35 grader, dels så kan någon i fikarummet för en gångs skull visa sig inte vara en fullständigt instängd rasist, eller så kan Jesper Rönndahl förgylla tillvaron i programmet Institutet i P3. Så länge något av dessa infaller så får det för min del gå hur mycket åt helvete som helst och jag kommer efter varje skift skratta hela vägen hem och plocka glas ur fötterna med pincett.

 

För er som inte har hört Institutet så är det för min del det perfekta radiorprogrammet, eftersom det kombinerar två av mina största intressen - trivialkunskap (i form av populärvetenskap) och humor. Som nästan professionell besserwisser finner jag mycket stort nöje i att tråka ut folk med långa, krångliga anekdoter om saker och ting som kanske på ytan verkar intressanta, men som i slutändan kommer att leda till att folk tystnar en stund, sedan harklar sig och frågar om man inte skulle ta och dra sig hemåt istället.

 

Jesper Rönndahl. Notera det galet osymmetriska ansiktet.


Häromdagen drömde jag för en kort stund om att jag befann mig i ett skolklassrum, och att Rönndahl stod framme vid tavlan och undervisade om diverse saker och ting (obs: inte alls homoerotiska saker). Efter en stunds babblande (obs: om helt manliga saker, som att dricka öl och meka med bilar och ligga med tjejer) tvingades vi i klassen att göra ett IQ-test, vilket jag fann mest roligt och tänkte när jag lämnade in det att "Ja, äntligen kan jag få utlopp för mina extremt heterosexuella dragningar till denne man, äntligen kommer han att se mig!" Trots att jag är både i drömmen och såhär i efterhand är helt säker på att jag hade alla rätt på det här testet, så var det som om när Rönndahl stod där framme och synade våra testsvar, och då och då tittade upp på klassen, liksom tittade förbi mig eller såg rakt genom mig och fokuserade på någon annan. Sedan ringde telefonen och väckte mig mitt i alltihop - mycket frustrerande.

 

Så vad hade exempelvis Freud sagt om den här drömmen? Eller Freud hade såklart sagt att det självfallet är min mamma jag vill ligga med, och inte Rönndahl, men vad hade en mer nutida drömtydare sagt om det här? Jag vet inte, men det vore intressant att göra en analys. Det ska tilläggas att jag nästan aldrig kommer ihåg mina drömmar, det här var den första drömmen jag minns på flera veckor.

 

För alla andras del, för er som inte är så bekanta med denne Rönndahl, denne gigant bland giganter, så borde ni dels lyssna på ovan nämnda radioprogram, och dels borde ni kolla in Rönndahls videor på YouTube, det döljer sig några klipp där som de flesta med humor nog hade kallat "rätt jävla skoj". Jag har ett exempel här, och även om det träffar lite för nära hemmaplan, så att säga, så kan jag inte låta bli att skratta:

 

 

Eller så kan man, om man är tråkig, istället göra som alla andra och gå och se Magnus Betnér vara bajsnödig och gnällig, som vanligt.


SJGFRHCP: Niko Alm och pastafarireligionen

Nyligen skrev Aftonbladet om hur en man valt att genomgå en hel del trubbel för att få tillåtelse att bära ett durkslag på huvudet, eftersom han menade att det tillhörde hans religion och därför inte bör behandlas annorlunda gentemot andra religiösa huvudbonader (jfr. exempelvis judendomens kippa).

 

Personen i fråga, Niko Alm, är ateist men tillskriver sig religionen pastafarianismen, en skämtreligion som skapades i syfte att protestera mot att man i Kansas krävt av skolorna att de vid sidan om utvecklingsläran även skulle undervisa så kallad intelligent design, alltså att en högre intelligens har skapat världen snarare än naturliga krafter. Skämtreligionen blev därefter extremt populär på internet och har sedermera enligt snöbollseffekten växt till ett äkta fenomen.

 

"Touched by his Noodly Appendage", parodi av en av de mer kända bilderna i Michelangelos takmålning i Sixstinska kapellet


Man kan säga mycket om det flygande spaghettimonstret och hans troende, och läsare här har säkert sedan långt innan förstått att jag tycker att religion ibland behöver granskas och kritiseras som allt annat. Det är självfallet fullständigt befängt att man skulle tvinga naturkunskapslärare att undervisa kreationism som ett alternativ till evolution, det är som om att tvinga kemilärare att undervisa alkemi, eller fysiklärare att undervisa magi, men samtidigt känns det som om käre Niko Alms krav att få bära sin huvudbonad i körkortsbilden, samt has försök att införa pastafarirörelsen som en officiell religion är att ta det hela ett steg för långt. Det är värt att minnas att protesten skapades mot ett uppenbart misstag och detta misstag rättades senare till (2007), och ehuru det flygande spaghettimonstret ofta använts för att försöka förlöjliga mer etablerade gudomer, så undrar jag om inte rörelsen, likt många kritiker av religion hävdar om andra livsåskådningar, har spelat ut sin roll.

 

Saken är klar, spaghettimonstret har fyllt sitt syfte, och i min mening borde sällskapet snarare fokusera på att försöka bevisa att - som de säger - pirater är den största bidragande faktorn till global uppvärmning.

 

Nej, jag vet inte heller.


SJGFRHCP: "Norska" hårdrockare

För att börja från början måste jag erkänna att jag inte har någonting emot hårdrock eller hårdrockare, eftersom jag själv har identifierat mig som hårdrockare under en period i mitt liv, och eftersom jag fortfarande lyssnar på hårdrock med stor behållning - dock inte i samma utsträckning som innan. Med andra ord handlar det lite om självrannsakan, snarare än att jag - som vanligt - gör mig löjlig över en grupp jag inte själv tillhör.

 

Det finns bitar av hårdrock som jag gillar mer än andra, och den image som så många hårdrocksband försöker uppehålla är bland det bästa som finns. Att vara hårdrockare innebär, som med alla andra subkulturer, att man identifierar sig med fler saker än bara musiken. Dels finns det ett självklart hårdrocksmode som under vissa perioder har inneburit jeans, i andra skinn med nitar (som så många vet snodde Judas Priests frontman Rob Halford nitgrejen från gayscenen och introducerade den till hårdrocken), men det finns vissa återkommande fenomen. Observera ett litet urval:

 

Något random norskt black metalband. Notera avsaknaden av primärfärger i klädseln, notera det långa håret med det höga hårdfästet, och notera hur sjukt seriösa alla ser ut att vara.

 

Ovan är exempel på hur det brukar se ut nuförtiden, hårdrockare tar gärna kort där hela bandet står på linje och ser coola ut, med deras allra finaste svarta t-shirts på sig. Det finns dock de som har varit mer kreativa, för en sisådär trettio år sedan var normen helt annorlunda:

 

Bruce Dickinson, någon gång i mitten på 80-talet. Notera särskilt byxorna och det lite överdrivna nitarmbandet.


Det fanns en tid i hårdrockens historia då det mesta handlade om spandexbyxor, och särskilt ovan nämnda vokalist är känd för att ha burit några av de fulaste byxorna i historien, helt oironiskt, och idag får han skämmas en del för det. Mode förändras ju dock ständigt, så det går inte riktigt att se ner på dessa herrar för så gamla synder. 

 

Det finns självfallet fler sidor än kläder och hår när det gäller kulturen kring musiken hårdrock. Det norska bandet Kvelertak (sv: "strypgrepp") fångade nyligen min uppmärksamhet när de dels lyckades sälja fler debutskivor än vad som är brukligt inom genren, och dels hade några av de mest befängda låttitlarna jag läst någonsin (det slår tillochmed grindcorebandet Anal Cunts titlar som "Hitler was a sensetive man"). De har hämtat inspiration ur den delen av nordisk mytologi som är allra mest glorifierad och romantiserad, och allra mest populär bland tonåriga patrioter och har valt att kalla sina låtar sjukt coola namn som "Mjöd", "Offernatt" och "Blodtörst".

 

Än en gång är det helt utan självdistans som det här bandet paraderar runt med en debutskiva som ingen över 15 kan tycka är häftig, och de har tydligt övat länge och väl på att stirra rakt in i kameran och inte så mycket som dra på smilbanden i sina allra finaste svarta t-shirts. Bra jobbat, Kvelertak!

 

Det är en speciell värld, hårdrocken, med kulturen därikring. En värld där männen är män (men ser ut som kvinnor) och kvinnorna är kvinnor (men låter som män - se Arch Enemy). Och jag kan inte göra annat än att älska det.


SJGFRHCP: Bruce Dickinson

Julen 2001 (alltså för snart tio år sedan, nu känner jag mig extremt gammal) fick jag en skiva av min mor och far, och den julklappen skulle de sannerligen få ångra. Det här var under min hårdrocksperiod, och eftersom jag av allt att döma var ett stort Iron Maiden-fan tyckte mina föräldrar att sångarens egna samlingsskiva var ett bra köp - eller snarare så tyckte nog någon osnuten skivbutiksunge det - men det hör egentligen inte historien till.

 

 

Skivan är fortfarande helt magisk, och visar upp en sångares ganska mångsidiga talang för musik, och som grädde på moset fanns även en andra CD i konvolutet som innehöll en del rariteter, tidigare osläppta liveversioner av vissa låtar, och även ett spår som hette The Voice of Crube, och jag listade ganska snart ut att "Crube" var ett anagram för "Bruce". Spåret, som är nästan 14 minuter långt, är helt enket Bruce som sitter och pratar om historier kring alla låtarna på CD2. Så enkelt. Så genialt.

 

Det fanns ingenting bättre i hela världen än att höra denne britt sitta och på ett extra självgott sätt prata om sina egna alster, euforin var total. Det enda som möjligen hade landat inom samma kommun av lycka hade eventuellt varit en tungkyss från Shakira, som, med sina höftskakningar i videon Whenever, Wherever, regregerade min tonårshjärna till något apstadie och gjorde mig oförmögen att göra någonting annat än att stirra och grymta.

 

Boing!

 

För några veckor sedan lyckades jag med konststycket att tappa min iPod, och den enda musiken jag hade på datorn var en massa RHCP (skräll!) och en massa gammal hårdrock, bl.a. ovan nämnda skiva med Bruce Dickinson. Jag lyssnade om CD2 medan jag tvättade och när jag kom till spåret The Voice of Crube blev jag glatt överraskad, dels för att det fortfarande är lika underhållande att lyssna på denne God Among Men, och dels för att jag faktiskt fick ut lite mer av spåret än för tio år sedan, då min engelska har blivit lite bättre och jag helt enkelt förstod mer. Karisman är där, skämten är lika pinsamt roliga (och dåliga) och allt gav mig en sådan nostalgikick att jag var tvungen att sätta mig ner en stund.

 

Dagens tips: Har man inte sett Iron Maiden live innan, är det dags nu på fredag. För helvete.


SJGFRHCP: Djur som ser ut som om de har kläder på sig

Det har varit ganska deppigt och gnälligt, och främst cyniskt, här på sistone, och därför introduceras idag en ny kategori: Saker jag gillar förutom Red Hot Chili Peppers. Om man talar med folk som står mig nära är förkärleken till Kiedis med vänner en av de definierande delarna av min person (ehuru jag kanske inte håller med), men bara för att balansera ut det hela lite så kommer alltså inlägg inom den här kategorin handla om saker jag tycker om som inte är Red Hot Chili Peppers.

 

Idag: Djur som ser ut som om de har kläder på sig, fastän det är helt befängt att djur skulle ha kläder på sig, djur har inte kläder på sig, det har bara vi människor (som också är djur, men ändå det allra smartaste djuret och därför inte riktigt räknas i det här fallet).

 

 

Pingviner är troligen mitt favoritdjur, och det har dels att göra med att det ser ut som om de har frack på sig (helt befängt, pingviner kan inte ha frack), men även för att de ofta visar vilken intelligens de besitter genom att demonstrera för människan hur långt framskridet deras transportsystem är jämfört med vårat. Vi är kvar i apstadiet och tar oss runt främst genom att sätta den ena foten framför den andra, medan pingvinerna pekar finger åt hela det systemet och istället glider fram på magen. Om de skulle få för sig att gå gör de det med en sådan överdriven och förlöjligande vaggning fram och tillbaka att jag skäms över mina fiskpinneben varje gång jag ser det. De vill bevisligen bara håna oss, och vårt bakåtsträvande sätt att ta oss fram. En popsångare vid namn Michael Jackson (som faktiskt har varit känd för annat än pedofili) demonstrerade kulmen av vår destruktiva kultur när han 1983 visade upp sin då revolutionerande dansstil, kallad "moonwalk", där han faktiskt gick baklänges, som en parodi över hela vårt sätt att gå på, och en ganska festlig dans i ett. Pingvinernas motsvarighet torde vara att man glider baklänges på mage, vilket är så häftigt att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

 

 

Tvättbjörnen är en annan personlig favorit, främst för att det ser ut som om den bär en björnligagangstermask, trots att det egentligen bara är päls (jag vet, jag fattar inte det heller...). Tvättbjörnar har även, om man läser på Wikipedia, utvecklats till att ha ganska hög intelligens, och de kan utföra komplexa uppgifter som att öppna lås, vilket cementerar bilden av tvättbjörnen som bov. De har också förmåga att öppna dörrar, luckor, lårdor m.m. i sitt sökande efter mat, vilket många naiva människor tolkar som en naturlig nyfikenhet, men oss inlästa besserwissrar vet att det ligger i tvättbjörnens onda natur att ta sig in över allt och jävlas. De är också goda simmare, enligt den utmärkta sidan www.raccoonfacts.net.

 

 

Mitt sista exempel är den här katten, vars ras har utvecklat en päls som liknar en mössa och en halsduk. Helt befängt egentligen, hur de har lyckats få pälsen att likna våra halsdukar och mössor så mycket, man kunde nästan tro att någon faktiskt har suttit ner och stickat detta åt katten (men vem är så dum att de faktiskt skulle försöka klä upp sina djur i kläder när naturen är full av exempel på djur som redan bär kläder?). Det ser hursomhelst ganska varmt och skönt ut, man kan därför med stor sannolikhet säga att just denna katten lever på en plats som är ganska kall, kanske Kanada eller Norrland.

 

Så, nu känner jag mig inte lika bitter längre, det är svårt att vara arg när man just har spenderat 20 minuter med att googla efter bilder på pingviner och tvättbjörnar.


RSS 2.0