Pretton
Jag hörde tidigare ikväll en intressant diskussion på P1 om både det ena och det andra, som vanligt. Det mest intressanta som fastnade hårdast i sinnet var dock en anekdot som berättades om en av deltagarna i diskussionen: Ladislaus Horatius.
Horatius är bland annat kompositör, pianist, författare och filosof, vilket alltsammans egentligen skulle kunna klassas som "professionell pretto", men Horatius har även lyckats med en hel del rätt så pretentiösa saker genom åren;
* Anekdoten som berättades handlade om hur Horatius år 1993 drog i nödbromsen ombord ett X2000 för att protestera mot samhällets extremt snabba framfart. Det här var alltså innan Internet tog ordentlig fart, och innan informationssamhället ordentligt etablerades. Det faktum att han försenade ett helt tåg med resenärer verkar inte beröra Horatius nämnvärt, enligt vissa källor ska han - efter att han dragit i nödbromsen - gått runt på tåget och frågat folk där "Varför har ni så bråttom?"
* Han startade inför riksdagsvalet 1998 ett parti som kallades för "Bakpartiet", som hade som främsta syfte att "vidga det politiska samtalet till att innefatta etiska, filosofiska och existentiella frågor" (läs: knarka). Partiet fick minst 27 röster.
* Han har även startat ett parti vid namn "Ingentingpartiet" och enligt dem finns bara två element i världen: något och inget, och inget är viktigare än något. Deras slogan är "Vi lovar ingenting och det tänker vi hålla."
* Han startade även inför valet 2010 ett nytt parti, vid namn "Filosofiskt Initiativ", och jag tänker inte ens göra mig besväret att försöka skriva om Wikipedias text: "Lagom till valet 2010 har Ladislaus Horatius sjösatt ett nytt parti, även om han säger sig vara tveksam till ordets betydelse av delning. Filosofiskt Initiativ (filo) är ett "gult" parti. Trafikljusets gula färg indikerar ett ögonblick av självstyre och eget ansvar mellan det gröna GÅ och det röda STANNA. Gult kan ses som symbol för verkligt tänkande, i motsats till politikens ständiga beroende av vackra floskler som snarare stoppar tänkandet. Vad gäller handlingsplan ordnar partiet, veckan efter Almedalsveckan, en "visdomsvecka" i Vadstena, där politik blandas och mjukas upp med musik och filosofi."
* Han ser sig själv som "facebookforskare".
* Han ser sig själv som "facebookforskare".
* Han öppnade på 90-talet filosofiskolan VVV - "Våga vara vis."
* Han ser ut så här:
I korthet är Horatius mer en hipster (definition: person som ser ut som en clown och beter sig som en idiot, men som av omgivningen vill ses som intelektuell) än en filosof eller för den delen ett pretto. Jag kan inte ens frammana någon konkret kritik mot Horatius just nu, hans pretentiösa handlingar och framförallt hans extremt självgoda röst uppfyller hela mitt sinne. Därtill blir jag helt kall när jag inser att våra public service-pengar och min tid spills för att ge personer som Horatius tid i etern.
Folket på P1 måste vara hipsters också.
Failevangelium
Och så hände det sig att vår hjälte BlondinRobin föddes in i en arbetarklassfamilj, och därför levde strax över existensminimum under hela sin uppväxt och under sina år som ung vuxen. När östermalmssnippor fick pengar från sina föräldrar fick BlondinRobin arbete, och så även på självaste julafton. Julafton är trots allt bara en dag som alla andra.
Så, efter att jag önskat några nära vänner en riktigt "God kuk!" begav jag mig till jobbet där fler eskapader väntade, som vanligt. Till frukost där serverades traditionsenlig risgrynsgröt i en matsal upplyst av en massa tända ljus och en fin julgran. Mycket trevligt i min mening, och jag plockae på mig av både det ena och det andra.
Kronan på verket kom när jag skulle hälla kanel på min gröt. Jag tog kanelkaret och kastade på en karlanäve med kanel - en riktig proletärkarlanäve alltså, inte en töntig östermalmkarlanäve. Kanelen luktade emellertid lite mystiskt och vid en närmare inspektion visade det sig att det var svartpeppar som jag garnerat min gröt med.
Jag lät mig dock inte bli modfälld av något så banalt som peppar i gröten, utan dränkte bara gröten i massvis med kanel och socker. Det luktade mest peppar fortfarande, men gick i varje fall att äta. Ni förstår, kära barn, att om man är arbetare på riktigt kan man inte bara slänga mat bara för att det är äckligt - sånt har man då rakt inte råd med!
Till min förvåning var det dock inte för sent för mirakel - mitt i min måltid krossas en av rutorna till matsalen och in flyger självaste Tomten! Och då pratar jag inte om pappa i tomtemask, utan Sankt Nicholas själv, i egen hög person. Jag föll till knä och darrade inför hans mäktiga karisma och följande konversation utspelades:
- Ho ho ho, finns det några snälla barn? bullrade Tomten så att det klingade i glasen.
- Jag har varit snäll! ropade jag tillbaka, trots att min röst sprack lite.
- Åhå, och jag vet nog allt vad du har önskat dig, svarade Tomten. Du har önskat dig att inte bli mobbad
längre, eller hur?
- Precis!
- Så, enkelt ordnat. Här har du en iPhone, så att du kan vara som alla andra...
- Tack, snälla Tomten, jag ska aldrig-, började jag, men han avbröt mig innan jag han prata klart.
- Vafalls, vad är det jag känner för doft? Är det svartpeppar på den där gröten?!
- Öh, ja det är det, men-
- Bah! Svartpeppar på gröt! Du är ju för fan sjuk på riktigt! Du borde hamna på hem! På gröt ska det vara kanel, och inte peppar!
- Jo, jag vet, men du förstår inte-
- Jag behöver för helvete inte förstå! Jag är ju Tomten! Ingen iPhone till dig, din sjuke jävel. Seså, stick tillbaka och jobba med dig nu, jag kan ge den här till Kissie istället, hon skrev att hon ville ha en sjätte iPhone.
- FFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUU-
Kvar blev jag i en isande kall matsal, tack vare det krossade fönstet, utan julklappar, utan iPhone och utan julkänsla. Det är inet varje dag Tomten kallar en sjuk i huvudet, trots allt.
Nu är det dock dags för mig att dra mig tillbaka och fira jul, trots att chansen till julklappar är likamed noll, tack vare den pinsamma förväxlingen av kryddor. Jag antar att det enda som återstår är att säga: god kuk på er, var ni än är!
Efter att klockan väckte mig på slaget 04:40 bestämde jag mig för att överraska mina nära och kära med ett vänligt SMS såhär på julaftonsmorgonen. Till saken hör att jag ännu inte har skaffat mig en smartphone av något märke, och fortfarande skriver SMS på min gamla SonyEricson C-någonting, och därmed använder det beryktade T9-systemet.
Inom T9-kretsar bildas ordet "jul" med hjälp av tangenterna 5-8-5, vilka också kan skriva ett populärt slangord för manligt könsorgan.
Så, efter att jag önskat några nära vänner en riktigt "God kuk!" begav jag mig till jobbet där fler eskapader väntade, som vanligt. Till frukost där serverades traditionsenlig risgrynsgröt i en matsal upplyst av en massa tända ljus och en fin julgran. Mycket trevligt i min mening, och jag plockae på mig av både det ena och det andra.
Kronan på verket kom när jag skulle hälla kanel på min gröt. Jag tog kanelkaret och kastade på en karlanäve med kanel - en riktig proletärkarlanäve alltså, inte en töntig östermalmkarlanäve. Kanelen luktade emellertid lite mystiskt och vid en närmare inspektion visade det sig att det var svartpeppar som jag garnerat min gröt med.
Jag lät mig dock inte bli modfälld av något så banalt som peppar i gröten, utan dränkte bara gröten i massvis med kanel och socker. Det luktade mest peppar fortfarande, men gick i varje fall att äta. Ni förstår, kära barn, att om man är arbetare på riktigt kan man inte bara slänga mat bara för att det är äckligt - sånt har man då rakt inte råd med!
Till min förvåning var det dock inte för sent för mirakel - mitt i min måltid krossas en av rutorna till matsalen och in flyger självaste Tomten! Och då pratar jag inte om pappa i tomtemask, utan Sankt Nicholas själv, i egen hög person. Jag föll till knä och darrade inför hans mäktiga karisma och följande konversation utspelades:
- Ho ho ho, finns det några snälla barn? bullrade Tomten så att det klingade i glasen.
- Jag har varit snäll! ropade jag tillbaka, trots att min röst sprack lite.
- Åhå, och jag vet nog allt vad du har önskat dig, svarade Tomten. Du har önskat dig att inte bli mobbad
längre, eller hur?
- Precis!
- Så, enkelt ordnat. Här har du en iPhone, så att du kan vara som alla andra...
- Tack, snälla Tomten, jag ska aldrig-, började jag, men han avbröt mig innan jag han prata klart.
- Vafalls, vad är det jag känner för doft? Är det svartpeppar på den där gröten?!
- Öh, ja det är det, men-
- Bah! Svartpeppar på gröt! Du är ju för fan sjuk på riktigt! Du borde hamna på hem! På gröt ska det vara kanel, och inte peppar!
- Jo, jag vet, men du förstår inte-
- Jag behöver för helvete inte förstå! Jag är ju Tomten! Ingen iPhone till dig, din sjuke jävel. Seså, stick tillbaka och jobba med dig nu, jag kan ge den här till Kissie istället, hon skrev att hon ville ha en sjätte iPhone.
- FFFFFFFFFFFFFUUUUUUUUUUUUUUUUU-
Kvar blev jag i en isande kall matsal, tack vare det krossade fönstet, utan julklappar, utan iPhone och utan julkänsla. Det är inet varje dag Tomten kallar en sjuk i huvudet, trots allt.
"Kanel, inte peppar, för helvete!"
Nu är det dock dags för mig att dra mig tillbaka och fira jul, trots att chansen till julklappar är likamed noll, tack vare den pinsamma förväxlingen av kryddor. Jag antar att det enda som återstår är att säga: god kuk på er, var ni än är!
Satans Järnvägar
I helgen hade jag besökt en bekant i Göteborg för en dag med nördande. Framåt kvällen blev det så dags att åka hem, och jag valde (i min enfaldighet) att åka tåg med SJ. Här följer en kronologisk berättelse av hur resan utspelade sig, tyvärr är kanske inte alla tider exakt angivna dock.
19.58 - Jag stiger på tåget i Göteborg.
20.02 - Tåget ska avgå, men avstår.
20.10 - Jag börjar bli otålig, eftersom jag ska byta tåg i Falköping och bara har 19 minuters uppehåll där. Vi får informaiton om att tåget saknar personal, som är på väg in till Göteborg med ett tåg som är försenat.
20.20 - Samma information delas ut igen, personalen är fortfarande inte i Göteborg. Tydligen finns det bara en person i Göteborg som kan köra tåg.
20.40 - Lokföraren anländer äntligen till tåget, men berättar i högtalarna att tågvärdinnan ännu inte är med. "Vi kommer förhoppningsvis att avgå om ca. fem minuter" heter det.
20.50 - Tågvärdinnan infinner sig och tåget avgår äntligen från stationen.
Väl på tåget får jag av tågvärdinnan veta att det kommer att sättas in ersättningsbussar från Falköping till Jönköping, eftersom tåget där inte kan eller vill vänta. Fint, jag bryr mig inte egentligen, jag är bara glad över att få komma hem.
21.20 - Tåget från Falköping till Jönköping avgår (antar jag, jag var ju inte där).
22.05 - Tåget från Göteborg anläder i Falköping. Där finns inga bussar än. Jag träffar dock på min granne Johan, och vi har mycket lustigt åt SJs bristande förmåga att göra det som de ska göra bäst.
22.30 - Diverse passagerare ringer SJ för att fråga om hur det blir med bussar, det anländer under den närmaste timmen bussar och tåg till bl.a. Göteborg och Alingsås, men inga till Jönköping. Jag och Johan dricker kaffe och väntar.
23.00 - Pressbrån på stationen stänger, ingen mer mat till oss alltså.
01.00 - En väktare som går sin kvällsrunda informerar de drygt 30 personerna som ska åka från Falköping till Göteborg att det inte kommer några bussar. Vi blir istället erbjudna plats på vandrarhem över natten, för 200:- eller 250:- om man ville lyxa till det och ha lakan i sängen. Dessa skulle i efterhand betalas tillbaka av SJ, men varken jag eller Johan känner för att lägga ut pengarna i förväg för att få sova drygt fyra timmar. Natten spenderas istället på Falköpings central.
05:11 - Tåg mot Jönköping för de drygt 20 resenärer som ännu inte åkt hem med skjuts, taxi eller liknande avgår. Alla jublar.
Såhär såg det nästan ut.
05.18 - Tåget som vi åker med kör in i en ovanligt hård snövall och kör sönder ett hjul. Tåget fortsatte i snigelfart i något hundratal meter, men körde sedan fast helt i snön.
05.30 - 08.30 - Vi sitter fast på tåget, det här är alltså 24 timmar sen senaste gången jag sov, sju timmar sen senaste gången jag åt, och sex timmar sen senaste gången jag drack. Vi blir serverade vatten i små tetrapack, 2,5 dl var det tror jag. Under tiden ringer man till SJ, trafikledningen (eller vad de nu heter) och Räddningstjänsten ingen kan eller vill göra något. Efter tre timmars väntan blir vi hämtade av en annan vagn som åkte från Falköping.
09.00 - Buss från Falköping mot Sandhem avgår.
09.30 - Bussen anländer i Sandhem. Vi går direkt och sätter oss på ett litet tåg som står där och väntar.
10.30 - Tåget avgår äntligen från Sandhem.
11.00 - Tåget anländer i Jönköping, och vi kan glatt gå vägen förbi McDonald's och äta några hamburgare. Jag proppar i mig maten och däckar sedan i sängen som en klubbad oxe, helt förstörd både psykiskt och fysiskt.
Det som förvånar mig mest över hela grejen är att under resans gång fick vi mycket bristfällig information i bästa fall och direkt motsägelsefull information i värsta fall. Det är för mig klart som en dag att SJ återigen visar sig lika användbara som en bur med apor när det gäller att hantera krissituationer, och i mitt fall kunde de inte producera någonting mer hjälpsamt än högar med bajs på papptallrikar, trots att det var likadant förra vintern.
Johan kläckte emellertid en snilleblixt på tåget hem och han ringde samma dag Jönköpings Posten, som enligt utsago (jag har inte sett det än själv) har med oss på framsidan av tidningen idag. Och likt ringar på vatten sprids informationen vidare, då Expressen ringde mig tidigare idag.
För det ska väl inte behöva ta femton timmar att åka hem från Göteborg?
19.58 - Jag stiger på tåget i Göteborg.
20.02 - Tåget ska avgå, men avstår.
20.10 - Jag börjar bli otålig, eftersom jag ska byta tåg i Falköping och bara har 19 minuters uppehåll där. Vi får informaiton om att tåget saknar personal, som är på väg in till Göteborg med ett tåg som är försenat.
20.20 - Samma information delas ut igen, personalen är fortfarande inte i Göteborg. Tydligen finns det bara en person i Göteborg som kan köra tåg.
20.40 - Lokföraren anländer äntligen till tåget, men berättar i högtalarna att tågvärdinnan ännu inte är med. "Vi kommer förhoppningsvis att avgå om ca. fem minuter" heter det.
20.50 - Tågvärdinnan infinner sig och tåget avgår äntligen från stationen.
Väl på tåget får jag av tågvärdinnan veta att det kommer att sättas in ersättningsbussar från Falköping till Jönköping, eftersom tåget där inte kan eller vill vänta. Fint, jag bryr mig inte egentligen, jag är bara glad över att få komma hem.
21.20 - Tåget från Falköping till Jönköping avgår (antar jag, jag var ju inte där).
22.05 - Tåget från Göteborg anläder i Falköping. Där finns inga bussar än. Jag träffar dock på min granne Johan, och vi har mycket lustigt åt SJs bristande förmåga att göra det som de ska göra bäst.
22.30 - Diverse passagerare ringer SJ för att fråga om hur det blir med bussar, det anländer under den närmaste timmen bussar och tåg till bl.a. Göteborg och Alingsås, men inga till Jönköping. Jag och Johan dricker kaffe och väntar.
23.00 - Pressbrån på stationen stänger, ingen mer mat till oss alltså.
01.00 - En väktare som går sin kvällsrunda informerar de drygt 30 personerna som ska åka från Falköping till Göteborg att det inte kommer några bussar. Vi blir istället erbjudna plats på vandrarhem över natten, för 200:- eller 250:- om man ville lyxa till det och ha lakan i sängen. Dessa skulle i efterhand betalas tillbaka av SJ, men varken jag eller Johan känner för att lägga ut pengarna i förväg för att få sova drygt fyra timmar. Natten spenderas istället på Falköpings central.
05:11 - Tåg mot Jönköping för de drygt 20 resenärer som ännu inte åkt hem med skjuts, taxi eller liknande avgår. Alla jublar.
Såhär såg det nästan ut.
05.18 - Tåget som vi åker med kör in i en ovanligt hård snövall och kör sönder ett hjul. Tåget fortsatte i snigelfart i något hundratal meter, men körde sedan fast helt i snön.
05.30 - 08.30 - Vi sitter fast på tåget, det här är alltså 24 timmar sen senaste gången jag sov, sju timmar sen senaste gången jag åt, och sex timmar sen senaste gången jag drack. Vi blir serverade vatten i små tetrapack, 2,5 dl var det tror jag. Under tiden ringer man till SJ, trafikledningen (eller vad de nu heter) och Räddningstjänsten ingen kan eller vill göra något. Efter tre timmars väntan blir vi hämtade av en annan vagn som åkte från Falköping.
09.00 - Buss från Falköping mot Sandhem avgår.
09.30 - Bussen anländer i Sandhem. Vi går direkt och sätter oss på ett litet tåg som står där och väntar.
10.30 - Tåget avgår äntligen från Sandhem.
11.00 - Tåget anländer i Jönköping, och vi kan glatt gå vägen förbi McDonald's och äta några hamburgare. Jag proppar i mig maten och däckar sedan i sängen som en klubbad oxe, helt förstörd både psykiskt och fysiskt.
Det som förvånar mig mest över hela grejen är att under resans gång fick vi mycket bristfällig information i bästa fall och direkt motsägelsefull information i värsta fall. Det är för mig klart som en dag att SJ återigen visar sig lika användbara som en bur med apor när det gäller att hantera krissituationer, och i mitt fall kunde de inte producera någonting mer hjälpsamt än högar med bajs på papptallrikar, trots att det var likadant förra vintern.
Johan kläckte emellertid en snilleblixt på tåget hem och han ringde samma dag Jönköpings Posten, som enligt utsago (jag har inte sett det än själv) har med oss på framsidan av tidningen idag. Och likt ringar på vatten sprids informationen vidare, då Expressen ringde mig tidigare idag.
För det ska väl inte behöva ta femton timmar att åka hem från Göteborg?
