Onda mot onda
Fable III har skillnaden mot de tidigare att man inte bara får kontrollen av en karaktär utan mot slutet av spelet även hela landet och man får - efter att ha fått reda på att man är körd eftersom landet ett år efter att man blivit kung/drottning kommer att bli invarderat av en synnerligen makalös fiende.
Under min första genomspelning av Fable III spelade jag som en god karaktär och betedde mig överlag hyfsat mot folket i landet innan jag blev kung, tog inga onda uppdrag, osv. och jag höll även en lång rad löften till mina allierade under tiden som kung. Det tråkiga är att det är väldigt dyrt att vara god i Albion, och när det var dags att mota invasionen var kassan lite tunn. Det hela slutade med att ungefär 4 av landets totalt 6,5 miljoner invånare visst råkade dö i hela historien. Bland andra dog alla kvinnliga horor i mitt horhus, och kvar var endast ett gäng muskulösa män i speedos. Tråkigt, i min mening. Min karaktär var dock väldigt stilig i krona och ängavingar.
Under min andra genomspelning var jag å andra sidan ond rakt igenom, jag stal saker, mördade folk för pengar, köpte upp en massa hus och affärer och tog ut hutlösa hyror och priser, m.m. Folk buade åt mig på gatorna (men fick då smaka stål) och hytte med nävarna åt alla mina beslut som drottning. Jag vände alla mina allierade ryggen, rev barnhemmet för att bygga horhus, dumpade avfall i skogen, tömde en sjö för att bygga om den till gruva, nekade att hjälpa landets stapplande ekonomi, stängde skolan för att öppna fabrik där ungjävlarna kunde arbeta istället, tog ut avgift för att man skulle få skaffa barn - kontra barnbidrag, och slutligen, som pricken över i, tog jag ifrån proletariatets enda flykt, alkoholen. Jag fick ett par hundra tusen för det i spelet, det var visst någon överklasslobbyist som inte gillade det här med alkohol. Min karaktär fick djävulsvingar och horn som stack fram under kronan.
När det för andra gången var dags för invasion hade jag därför betydligt mer i kassan och således dog nästan inga invånare andra gången. Istället lyckades jag besegra slutbossen utan några större problem, och mitt land var, förvisso ganska förändrat och utan sjöar, skolor eller barnhem, i stort ganska levande.
När jag, efter slutstriden var vunnen väntade jag mig en rejäl moralkaka från spelet, men istället visade sig en viss siare och berömde mig för min utilitaristiska inställning till det här med att vara drottning. Jag var en tyrann, och alla hatade mig, förvisso, men folket levde ändå.
Till min stora förvåning visade det sig att jag vid första besöket av en marknad att alla NPCs i spelet nu såg mig som en "vän". De tyckte rätt bra om sin monark ändå, trots att alla var fattiga och smala. Nu hade jag även en hel värld med NPCs att interagera med och ett horhus med kvinnliga horor, istället för som första gången, då det låg lik överallt och det knappt fanns en käft kvar.
Det är en farlig läxa man kan lära sig av Fable III; om man är god och rättvis och håller sina löften går det åt helvete i slutet, men om man är en riktigt ond jävel så slutar det fint ändå.
Tack för den, Peter Molyneux.
Moralkakor i datorspel är ofta pappersdrakar, imho. "Du ska alltid trampa på sköldpaddor du hittar i avloppsrör" eller "'eldblommor' och 'svampar' gör dig starkare och större och modigare" låter mer som fylle- och febersvammel än implementerade livstips. Jag har spelat igenom Fable I och II och blev besviken på hur lite handlingarna egentligen spelar roll i spelet och hur linjärt det är, sina löften till trots. Den mörka stämningen och humorn är helt i min stil, däremot.
Du har förvisso rätt i att Super Mario inte är så logiskt eller lär en några särskilt bra läxor när man detaljstuderar det, men det måste definitivt göras skillnad här.
Mario är ett plattformspel från typ 86 som inte utgör sig från att vara någonting annat än ett (riktigt bra) plattformspel. Fable 3 utger sig snarare för att vara ett spel av en mer historieberättande typ, och en av deras selling points är just att det ska finnas ett moralsystem som låter en indirekt med sina handlingar forma sin karaktär och världen runt den. På den punkten misslyckas tyvärr Fable 3 lite, men som action-RPG är det helt ok, och den sjuka humorn är ungefär densamma som i 2:an och 1:an.
