Rated R

Jag har länge haft svårt för att placera Vin Diesel som person, och jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om han är en av de få som ska få leva efter att världsherraväldeplanen går i lås (tillsammans med undertecknad, Anthony Kiedis och eventuellt Emma Stone om hon bär en Anthony Kiedis-mask hela tiden). Å ena sidan är han en stereotypisk Hollywoodactionhjälte som vilket annat muskelberg som helst, men å andra sidan är han även en nörd som bland annat spelar mycket Warhammer och Dungeons and Dragons.

Hans övriga personlighet i kontrast till dessa intressen skapar därmed en intressant dualistisk identitet hos herr Diesel, fast detta har dock inte riktigt lyckats lysa genom i hans skådespelarinsatser än. Det som får mig att tveka är dock främst hans arbete med "The Fast and the Furious"-serien.

Det är ingen direkt hemlighet att jag inte litar på gemene man när det gäller att ta beslut här i världen, när filmer som "Fast Five" lyckas spela in massvis med miljoner trots att vi lever i en värld där människor egentligen borde vara mycket mer cyniska i förhållande till uppföljare, samtidigt som filmer som är bra eller iallafall intressanta på riktigt, såsom "Zodiac", "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford" eller "Scott Pilgrim vs. the World" går mycket sämre trots bättre recensioner och senare kultstatus.

Coola killar. No homo.

"Men vadådå? Folk får väl spendera sina pengar på vad fan de vill? Är det inte en personlig rättighet man har att spendera sin fritid och sina pengar på det sättet man vill?"

Förvisso, jag har ingenting principiellt emot att Vin Diesel får göra sju (7) filmer med precis samma premiss och tema, men det är tråkigt när dessa filmer presterar så mycket bättre än de mer nischade filmerna i biograferna, eftersom det skickar så tydliga signaler till filmbolagen. Universal Studios har ofta genom historien distributerat filmer som har luktat indieproduktion lång väg, men när de tjänar inf på Fast Five och ingenting på Scott Pilgrim så kommer de sluta ge pengar till smalare projekt som försöker göra någonting annat med mediumet än att visa muskelkillar i bilar i två timmar. Och det är biobesökarnas fel. Jag säger inte "sluta se Vin Diesels skit", för alla har ju rätt att göra det, jag säger "se gärna någonting annat också".

Det blir lite extra tragiskt när det rapporteras om de sjätte och sjunde filmerna i filmserien (som kommer 2013 respektive 2015) och Vin Diesel och hans manus"författare" stolt annonserar att deras franchise nu har blivit såpass komplex att det inte räcker med att göra endast en film till, utan de måste göra två, samtidigt som man hör The Gold Digger's song i bakgrunden.

Jag kan dock stolt presentera ett litet smakprov på manuset från "Furious Six" (som stolt tävlar med sina kusiner "Fast Five" och "2 Fast, 2 Furious" som mest korkade filmtitel i serien), så att ni själva kan få se att historien om Vin Diesel och hans kumpaner är såpass komplex och nyanserad och subtil att man helt enkelt inte kan göra bara en sjätte film.

FADE IN:

EXT. LOS ANGELES     DOWNTOWN      NIGHT

Vin Diesel is driving really fast in a cool car.

INT. INSIDE OF A CAR      NIGHT

Vin Diesel is shooting a gun.

VIN DIESEL

How can a scumbag like you afFORD such a car?

EXT. LOS ANGELES     DOWNTOWN     NIGHT

Lots of explosions.

Paus för skratt.

Mitt svar:

I morgon: kvinnan som långsamt äter upp sin mans kvarlevor!

Det är inte helt sällan som folk i min omgivning kritiserar mitt sätt att använda vissa hemsidor på, såsom Wikipedia och YouTube. Många andra kanske loggar in på YouTube för att söka efter ett klipp de har hört talas om, eller så är det någon annan som har skickat en länk till dem. I samma anda loggar de in på Wikipedia för att ta reda på något specifikt (läs: fuska i skolan), söker rätt på en lämplig artikel och lämnar sedan sidan.

Andra, som undertecknad, fungerar inte på samma sätt. Jag kan spendera timmar på YouTube eller Wikipedia med att bara titta på "Related Clips" eller klicka på länkar i långa kedjor. Jag är inte ensam i mitt missbruk, xkcd illustrerade för några år sedan det hela på ett lämpligt sätt:

"The Problem with Wikipedia"

Ibland finns det dock stora fördelar med att vara så OCD:ig, man snubblar nämligen ibland över guldklimpar som ligger och skräpar. Igår kväll ramlde jag på ett klipp där den brittiske komikern Jimmy Carr där han deltog i ett brittiskt TV-program vid namn TV Heaven, Telly Hell, som i princip går ut på att värden Sean Lock bjuder in en massa kända gäster som får sitta och hissa/dissa det bästa/sämsta på TV. Jimmy Carrs exempel på vad han tycker om på TV var ett program som för ett par år sedan gick på VH1, och det hette Flavour of Love.

Flavour of Love är ungefär som The Bachelor, men huvudpersonen i alla tre (!) säsonger av Flavour of Love är Flavour Flav, rappare och medlem av bandet Public Enemy. Flavour Flav är av den typen av människor som har valt att prata utan att på något sätt använda några konsonantljud, kanske för att han är rappare och därför är van vid att prata snabbt, kanske för att han har brukat rätt jävla mycket crack i sina dagar.

I vilket fall som helst, programmet består av en massa mer eller mindre konstlat drama, uppbrutet av scener där Flavour Flav står mot en steril bakgrund och leker berättare, iförd (jag skojar inte) en jättestor klocka runt halsen - hans signum, fler guldringar än någon någosin skulle behöva och en jättestor guldfärgad vikingahjälm med tillhörande horn.

Det är självfallet inte konstigt att det blir en massa drama om man samlar 20 divor och låter dem tävla om samma kille, det är snarare konstigt att de inte bråkar mycket mer. Faktum är att seriens första fysiska slagsmål äger rum inte mer än tio minuter in i första avsnittet, och strax därefter bajsar någon på vardagsrumsgolvet (!).

Vad som dock är mer förvånande är att Flavour Flav orkade med hela tre säsonger av skiten, han är ändå över 50, och har somsagt missbrukat en hel del. Den största ironin kommer dock från det faktum att ingen av säsongsvinnarna fick sin "dröm"man tillslut, Flavour Flav valde istället att fria till mamman till sitt sjunde (!) oäkta barn i sista avsnittet av tredje säsongen. Så Flavour Flav går genom inte färre än 65 kvinnor på tre år, hånglar/ligger med hela bunten innan han bara skiter i allihop och går tillbaka till sitt ex!

Den största spottloskan mot världen är dock att programmet lyckades väldigt bra - det är ett av VH1 största program någonsin och var under sin tid på TV det näst mest populära icke-sportsrelaterade kabel-TV-program, vilket kan låta som en ironiskt liten prestation, men i ett land med 305 miljoner innevånare där många av dem har kabel-TV är det en sannslöst stor tittarbas.

Jag refererar till mitt inlägg om Kissie och bajskastning som förklaring till detta.

"BITCHES!"

Det är "snart" dags för presidentval i USA, och därmed är det i nuläget dags för premiärvalet då republikanerna ska utse en kandidat som ska försöka vinna mot Barack Obama 2012. Flera av dessa kandidater har jag tidigare gjort mig lustig över (dock inte här), främst Michelle Bachman som är medlem av Tea Party-rörelsen.

Hennes okunskap och bristande retorik är dock ingenting mot denne herre, vars campaign manager av någon anledning trodde att det här skulle bli populärt:

I "reklam"filmen ljuger även Rick Perry flera gånger - det är inte olagligt för barn i USA att be i skolor, däremot är det olagligt med lärarledd bön, eftersom det går emot den amerikanska konstitutionen.

Till ingens förvåning passerade inte det här förbi helt obemärkt, och filmen ovan är just nu en av YouTubes mest hatade; den har nästan 700 000 tummar ner, och den har samlat dem på kort tid, vilket gör att många jämför filmens brist på popularitet med andra YouTubebaserade fiaskon, såsom Justin Beibers "Baby" eller Rebecca Blacks "Friday". Nu handlar det dock inte om någon tonåring som sunger "baby" 57 gånger i samma musikvideo, eller om någon tonåring som sjunger falskt och därtill beundrar tidigare nämnda tonåring, nu handlar det om en man som har för avsikt att bli den de facto mäktigaste människan i hela världen.

Notera här hur pinsamt det blir för både moderatorn och för Rick Perry själv, som inte bara får ta emot skratt från publiken, han blir även hånad av Ron Paul, vilket är ungefär som att bli överlistad av ett dörrhandtag.

Det här är dock bara två axplock av allt det dumma Rick Perry har lyckats med sedan han blev guvernör i Texas, vidare har han även:

* Ordnat en såkallad "prayer rally" för att försöka be bort den ekonomiska krisen i USA. Dagen efter störtdök Dow Jones-börsen, enligt utsago.

* Lagt in ett veto på ett lagförslag som skulle göra det omöjligt att avrätta mentalt handikappade fångar i Texas.

* Skrivit på flera lagförslag som gör det lättare för privatpersoner att fåtag på handeldvapen.

* Krävt att intelligent design ska undervisas bredvid evolutionsläran i kommunala skolor i Texas (dock inte alkemi bredvid kemi, eller magi bredvid fysik - så han är inkonsekvent här!).

* Föreslagit att Texas borde bryta sig loss från resten av USA och bilda en egen självständig stat istället.

...och nu vill han alltså bli president över samma land som han för ett tag sedan inte längre ville bo i. Jag är dock inte arg på Rick Perry, jag är bara extremt nöjd över att inte vara amerikan, eftersom jag då inte behöver ta någon reell ställning till honom. Jag kan bara stå vid sidlinjerna och skratta, och det tänker jag bannemig göra 2012.