Rated R

Efter att ha hört ett gäng fjortisar diskutera populärmusik på McDonald's och hört tre galet insnöade människor diskutera politik på gatan känner jag mig mer och mer förvissad om att hela mitt liv förmodligen är någon sorts dokusåpa. Alla andra människor i världen är förmodligen robotar eller extremt duktiga skådespelare, vars enda uppgift verkar vara att bete sig fullkomligt irrationellt tills dess att den sista droppen rinner över...



När man därtill faktiskt har ett papper på att de allra flesta kanske inte riktigt har lika många popcorn i påsen som en själv cementeras antingen känslan ovan eller ett odrägligt gott självförtroende skapas omgående - båda lika illa, egentligen. "Jag är smartare än de flesta av er", lyder förvisningen, oavsett om den är sann eller ej.

Fast när jag tänker efter så kan det också vara precis tvärt om. Det kanske är så att det egentligen är jag som är en idiot och alla omkring mig är jättesmarta, men jag är såpass dum att jag inte förstår att de är smartare än mig?

Något av de borde det vara, och det jävligaste är att jag står lika långt utanför, oavsett vilket av alternativen som är sant.

Igår kväll stannade jag och en god vän till vid en Pizzeria, en av de mest beryktade i hemkommunen, eftersom jag var hungrig och inte direkt kände någon lust att stå vid spisen så fort jag kommit hem. Klockan var ca. 21:55, med andra ord fanns långa 5 minuter kvar till stängning, vilket skedde vid 22:00, som skylten utanför informerade mig.

Där inne var det helt tomt. "Score!" tänker jag, "De kommer ha all tid i världen åt att fixa min mat..."

Jag blev emellertid förvånad och förbannad när följande konversation utspelade sig:

Jag: "Tjena, en kebabrulle med vitlöksås, tack."

Pizzabagaren: "Öh... va? Vi har stängt..."

Jag: "Nej det har ni inte? Klockan är ju bara 21:56?"

Pizzabagaren: "Vi har stängt när jag säger att vi har stängt. Ge dig iväg, ungjävel."

Jag: "Men kom igen, jag är ashungrig, och jag ska bara ha en kebabrulle - jag ser för fan att ni har kebab kvar! Det tar ju knappast dig fyra minuter att kasta ihop en kebabrulle..."

Pizzabagaren: "Om jag ville göra en rulle åt dig hade jag gjort det, men nu vill jag inte det. Stick."

Jag: "Ni har enligt eran skylt öppet i tre minuter till, och jag har giltiga pengar med mig, ni kan inte enligt lag avvisa mig eller neka mig att köpa mat nu."

(Jag började här bli ganska arg, det var nog hungern som tog ut sin rätt)

Pizzabagaren: "Vafan säger du, pojkspoling? Jag bestämmer väl för helvete vem jag ska laga mat till själv?!"

Jag: "Alltså, här... Här har du 60 spänn, släpp in mig bakom disken så kan jag fixa min jävla kebabrulle själv, så svårt kan det ju inte vara..."

(Det kan ses som oklokt att förolämpa en yrkeskår samtidigt som man försöker köpa en vara av densamma. Det var det också.)

Pizzabagaren: "Jag vill inte ha dina jävla pengar, snorunge, stick härifrån innan jag ringer polisen. Inte en chans att jag fixar en kebabrulle med vitlöksås åt dig när vi stänger om två minuter, men du kan få en kebajsrulle med saliv på om du vill det."

Jag: "... Vad kostar det?"

Tröja: SPJ-hoodie.
T-shirt: Svart, inget märke.
Byxor: Röd studentoverall, märken från olika ställen.
Skor: Svarta Converse.
Palestinasjal: Minns inte, den har blivit stulen nu ändå...
Armband: Egengjord mexikansk flagga.
Fick ligga den kvällen: Nej.

Igår gjode jag min sista dag på jobbet. Eftersom det just var sista dagen och det serverades schnitzel tänkte jag unna mig lunch i matsalen istället för mackor i rastrummet. Väl där märker jag snabbt att ett gäng tjänstemän och -kvinnor sitter vid bordet bredvid mig och talar om alldagliga, tråkiga, tomma saker - vädret och liknande.

Jag försöker att inte lyssna särskilt noga, men snart blir det mörkt och jag vaknar med ansiktet i potatisen efter att ha svimmat av tristess. Tjänstefolket (höhö) verkar inte ha tagit något notis till detta utan fortstter försöka döda mig med tråkiga, tråkiga anekdoter och helgplaner.

Efter en stund fick jag ett SMS, och eftersom jag alltid har min mobil på högsta volym så fullkomligen ekar min SMS-signal genom matsalen. Josefin Johansson (känd från bl.a. Pang Prego och Morgonpasset Sommar i P3) skriker "KUKEN!" och en obekväm tystnad följer. Tjänstefolket skruvar lite på sig men återgår snart till deras bedövande, sinnessjukt tråkiga samtal.

Som hämnd svarar jag på SMS:et med en fråga, utan att stänga av ljudet och Josefin Johanssons "KUKEN!" hörs ännu en gång. Den här gången vänder sig en av tjänstekvinnorna om och säger barskt - "Ursäkta, skulle du kunna stänga av den där?"

"Ja, men jag vill inte..."

"Men den där signalen kan väcka anstöt."

"Och?"

"Och vi försöker prata här..."

De tänkte med andra ord fortsätta med sitt samtal ända tills det blir min bane! Jag svarade inte, utan mass-SMS:ade alla i min lista med "Har du hört vad som har hänt?"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"Nämen vaf-" säger en av tjänstemännen och ställer sig upp, redo att ge mig en omgång stryk eller kanske krossa min telefon. Snabbt som ögat skriver jag "Jag tänker på dig hela tiden..." och skickar till alla killar i min telefonlista.

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

Nu var måttet rågat, och samtliga av tjänstefolket reste sig för att döda mig. Jag reste mig också till motangrepp, samtidigt som jag, vigt lik en katt, skrev "Jag tror att jag har fått något, du borde kanske testa dig..." och skickade det än en gång till alla i telefonlistan. Sen körde jag ner telefonen i halsen på den tjänstekvinnan som först snäste åt mig.

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

"KUKEN!"

...

Eller så kanske jag bara ignorerade deras samtal, åt min mat och sedan gick därifrån, som en rationell person.

För några dagar sedan instruerade jag er i hur man smälter in som smör i backslick i överklassen. Låt oss då hypotetiskt tänka oss att alla inte är omringade av pretentiösa aristokrater - några där ute kanske spenderar tid med arbetarklassen.



Ett enkelt sätt att smälta in bland arbetare är att anamma en så arbetarig dialket som möjligt. Den enklaste är förmodligen den s.k. "kindbodialekten", som kan påträffas i mina hemtrakter. Den är ganska enkel att tala, det enda man behöver göra är att dra på vokaler så mycket som möjligt och tappa bort så många konsonanter som möjligt. Det kan tyckas konstigt, och i extrema fall när man ser två kindboproletärer tala med varandra påminner de snarare om ett par vuvuzelor än två fullt friska människor som för ett samtal.

Några exempel på kindbodialekten i sin spets:

[till] = [té]
[honom] = [han]
[hon] = [ho']
[henne] = ['na]
[väl] = [la]

Meningsexempel:

Jag sade till henne att hon väl inte kan göra så. = [ja sa té 'an att ho ka'la ente göra så]

Notera den ombyggda syntaxen mellan de två meningarna. Det där med syntax är inte så viktigt inom varesig proletärer eller kindbodialekten.

Har man så dialekten färdig är det hög tid att välja en utstyrsel som passar sig väl bland arbetare - arbetshandskar, snickarbyxor, rutiga skjortor och hängslen är odödliga klassiker som började som brukskläder men med tiden har blivit något av ett mode. På mindre arbetarorter, såsom Gnosjö finns det folk, särskilt män, som i princip alltid bär snickarbyxor och rutig skjorta, såväl till vardag som till fest. Ironiska tröjor med humoristiskt budskap (såsom "Öl byggde denna vackra kropp", "Jag är fet, och du är ful - men jag kan banta!" samt "Chauvinist - Javisst!") är även de uppskattade.


Frågan är: är han en proletär som poserar som rockstjärna eller en rockstjärna som poserar som proletär?
(Källa: Google bildsökning på "proletarian")


Det räcker emellertid inte bara med dialekt och kläder, beter man mig som en aristokrat bland proletärer märker de snart skillnad. Se till att även uppföra dig som en äkta arbetare - spotta ofta, prata nedlåtande om folk om är "förmer", och om kvinnor (dock inte i deras sällskap, finns kvinnor närvarande, bete dig snarare tillbakadraget och försynt). Tala gärna inskränkt om samhället i stort samt minoritetsgrupper och skyll det mesta på borgarna, gärna likt Veiron i ottan, i NileCity (1995). Skyll gärna sånt som regeringen inte har något att göra med på dem också, och bred på med dialketen.

Exempel:
"[Frugan släppte ente té igår kwäll.]"
"[Dé é börjarna...]"

Befinner du dig på en arbetsplats, se till att lyssna på Ekot varje timme och diskutera sedan dagens nyheter på ett småsint och inskränkt vis med dina arbetskamrater.

Slutligen, kom ihåg att proletärer är alldagliga människor med alldagliga problem - diskutera det som är världsligt och klart, inte det obskyra och filosofiska.

Lycka till!

"Proktologi är läran om ändtarmen och analöppningen och dess sjukdomar. En proktolog är en läkare som är specialiserad i området"
(Källa: wikipedia)



Arketypisk proktolog, i det här fallet av polskt ursprung.
(Källa: Första träffen när jag googlade "proktolog")

Min fråga till alla dåvarande, nuvarande och framtida proktologer är: hur fan tänker ni? Hur blir man ens specialist på det området? Vad var det i eran freudianska, ärrade barndom som fick er att vakna upp en morgon och tänka;


"Ja, jo, det här med rövar - det är fan min grej."
(Källa: samma som ovan)

Gynekologer kan jag till del förstå, det kan vara en rad traumatiska möten med det motsatta könet, alternativt en antisocial personlighet som tvingar vissa nördar att bli gynekologer för att få se sånt på andra ställen än datorskärmar. Men vad fan hände med de som blev proktologer?

Några mer eller mindre uppenbara förklaringar finns till fenomenet proktologer; man kanske lider av klaustrofobi, men samtidigt har ett brinnande intresse för grottutforskning? Man kanske blev fullkomligt betuttad i John Travoltas jeansröv i klassikern Grease (1978) och vill med alla medel finna någon som kan efterlikna denne? Eller så kanske man helt enkelt var den som under hela skoltiden alltid blev vald sist i gymnastiken, och det levde på något sätt kvar fram tills dess att man skulle välja specialistområde.

Jag vet inte säkert, och jag undrar om ens proktologerna vet säkert - det enda jag faktiskt är säker på är att jag inte planerar att närma mig någon av dem för att fråga.

Jag vet att tennisveckan i Båstad samt Stockholmsveckan i Visby redan är över, men för er som kanske ska på släktmiddag med flickvännens föräldrar och vill visa er vara lite mer jet set än ni verkligen är - här kommer ett tips!

Grundpelaren för alla samtal bland överklassmänniskor är den här meningen:

"[substantiv]? Ha! Min/Mina [substantiv] har [substantiv]!"

Ersätt bara luckorna ovan med ett lämpligt substantiv för att sömlöst smälta in bland aristokrater, konstkännare eller vinkonnässörer.





Exempel:

"Husträlar? Ha! Mina husträlar har husträlar!"

"Monokel? Ha! Min monokel har monokel!"

"Sommarhus vid kusten? Ha! Mina sommarhus vid kusten har sommarhus vid kusten!"


Och för all del, glöm inte att bre på ordentligt med dialekten. För den som vill vara lite extra avancerad kan även vissa accessoarer vara lämpliga. Vad det är varierar från person till person, men försök vid alla tillfällen att efterlikna den här mannen:



Notera avsaknaden av tidigare nämnda monokel - denne är dock en tidslös accessoar som är svårt att slå fel med. Tumregeln gällande monoklar är "ju större destå bättre" - eller det engelska, mer snitsiga, "more is more". Kan du hitta en tallriksstor monokel och på något sätt lyckas få fast den i ansiktet är du redan hemma.

Lycka till!

"[...]
But thy eternal summer shall not fade,
Nor lose possession of that fair thou ow'st,
Nor shall death brag thou wand'rest in his shade,
When in eternal lines to time thou grow'st.

So long as men can breathe or eyes can see,
So long lives this, and this gives life to thee."

William Shakespeare - Sonnet 18 (1609)


"[...]
What candles may be held to speed them all?
Not in the hands of boys but in their eyes
Shall shine the holy glimmers of goodbyes.
The pallor of girls' brows shall be their pall;

Their flowers the tenderness of patient minds,
And each slow dusk a drawing-down of blinds."

Wilfred Owen - Anthem for Doomed Youth (1917)


"[...]
Rah, rah, ah, ah, ah,
Roma, roma, ma
Gaga, ooh la la
Want your bad romance"

Lady Gaga - Bad Romance (2009)


Läsare av min facebook noterar kanske att jag redan drog det här skämtet tidigare ikväll. Fuck you, isåfall.

Efter att min gamla blogg dog lite för ett tag sedan tänkte jag dra igång något helt nytt - en ny blogg på en ny portal med med samma innehåll, lite som att gå och skita med toalettpapper av ett nytt märke, det ser och känns kanske annorlunda ut, men det är ändå alltid samma gamla skit.