Rated R

Genom ett misstag råkade jag se melodifestivalen i lördags, och jag bevittnade därmed precis samma spektakel som har gjort att alla skandaltidningar i Sverige har skrivit sig varma sedan dess. Som så många andra skrattade jag mest åt Ranelids och Sara Lis bidrag till spektaklet, och jag hade från början tänkt inkludera en YouTubefilm med videon för helhetens skull - detta har dock visat sig vara omöjligt, eftersom SVT verkar hatiskt radera alla uppladdade ex av låten. Man förstår dem, såhär i efterhand.

Jag kunde heller inte låta bli att diskutera med bekanta hur befägt framträdandet var, och alla delar samma åsikt, det är ingen jag har stött på än så länge som på riktigt anser låten vara bra. Man kan därför anta att SVT och melodifestivalen i stort, samt tillika Sveriges "artistelit" har blivit rejält trollade av det svenska folket, och många uppger nu att de är upprörda över hela grejen.

Björn Ranelid, Sara Li, och fyra dropouts från musikhögskolan

Jag tycker emellertid mycket om Björn Ranelid. Inte för hans författarskap; jag har ännu inte läst någon av hans romaner, inte heller för hans brun-utan-sol-hy som han bär helt skamlöst på scen, inte för hans okunskap*, inte för hans blonda hår, och inte heller för hans extremt pinsamma spoken words-text från Mirakel. Jag gillar honom för vad han står för i hela tävligen, det är med hans seger tydligt att ingen längre tar melodifestivalen på allvar, och därför kan vi därmed slopa hela skiten.

Tills dess tycker jag dock att vi skickar honom till ESC, och helt sonika trollar resten av europa samtidig. Det enda tråkiga i situationen för min egen del är att innebörden av ordet "mirakel" är för all framtid fullständig förstörd.

* Ranelid ska, enligt Wikipedia, ha uttalat följande i Metro Weekend: "Jag tror på Gud. Så är det. Darwin har fel i evolutionen. Ingen fysiker kan övertyga mig och lära mig någonting om denna kosmologiska balans som är fullkomligt sanslöst sofistikerad och sublim. Ingen Nobelpristagare i fysik kan förklara kärlek, sinnlighet och erotik." Inte nog med att han har fel, det finns en rad neurologiska förklaringar till vad man populärt brukar benämna som "kärlek", därtill; varför skulle en fysiker förklara detta för honom, snarare än en biolog? Klart är att Ranelid här inte har en jävla aning om vad han snackar om.

Idag rapporterar Aftonbladet om hur 3D-versionen av Star Wars episode I: The Phantom Menace kommer att släppas i Sverige dubbad till svenska. Krönikören Magnus Edlund menar att det är ett "helgerån" att dubba Star Wars, och bevisar därmed två saker om honom själv i ett svep; dels att han inte har något endaste riktigt problem i sitt liv, dels att han inte ens har sett Star Wars episode I innan, eftersom denna film gavs epiteten "helgerån" redan när den kom ut första gången för ungefär tolv år sedan.

Två tråkiga karaktärer och en statist med röd ljussabel slåss i slutet av The Phantom Menace

Jag kan förmodligen raljera ganska länge om The Phantom Menace, och även Star Wars i stort, men jag ska försöka hålla det kort. Jag såg The Phantom Menace på bio när den släpptes, jag minns hur min mor och far kom hem och berättade att de hade lyckats skaffa biljetter till premiären av filmen. Min käre mor hade på något vis listat ut att jag och min bror var fans av originaltrilogin, det kan ha att göra med att vi hade originaltrilogin på VHS-kasett och hade tittat sönder två av de tre filmerna så till den milda grad att A New Hopes öppningsscen flimrade så mycket att det var svårt att veta om det var Mark Hamill eller ABBA-Björn som ingenting hellre ville än att lämna sitt hem och sin familj och gå med i rymdupproret.

När jag först såg filmen tyckte jag inte att den var jättebra eller jättedålig, men jämförde man den med originaltrilogin spelade de inte ens i samma division. Det stora irritationsmomentet var, som för alla andra, Jar Jar Binks som egentligen med åren bara har blivit en sämre karaktär; jag insåg med åldern att Jar Jar inte bara är irriterande och onödig för filmen, han är även en ganska rasistisk stereotyp på rastafarikulturen.

Jar Jar, under en av sina ganska sällsynta perioder av självrannsakande.

Jag kan respektera George Lucas beslut att gå tillbaka och göra tre prequelfilmer. Jag har däremot svårare att ta att han gång på gång går tillbaka och uppdaterar sina filmer med ny skit, som om filmerna skulle bli bättre av att man trycker in fler datoranimerade figurer i varje frame (protip: det blir de inte).

Men nu kommer alltså även prequeltrilogin att ånjuta en runda uppdateringar och släppas på nytt på bio, vilket självklart kommer att sluta med blandade recensioner och massvis med pengar till Lucas och hans gäng. I min mening är det dock inte 3D, förövrigt en ganska onödig gimmick i många fall, som ska till för att jag ska kunna gå tillbaka och se prequeltrilogin igen, istället bör följande ändringar göras i The Phantom Menace:

* Karaktären Jar Jar Binks bör helt skrivas ur filmen och ersättas med någonting som inte lika uppenbart är konstruerat för att locka småbarn att se filmen. Gärna något mindre rasistiskt också, när de ändå är igång.

* Karaktären Qui-Gon Jinn borde helt skrivas om och göras om till en karaktär som fyller en faktisk funktion annat än att dö i slutet (spoiler alert).

* Karaktären Obi-Wan Kenobi borde skrivas om och ges en större roll.

* Karaktären Anakin Skywalker borde introduceras tidigare i filmen, så att publiken får en ordentlig protagonist att relatera till innan halva filmen har passerat.

* "Karaktären" Darth Maul borde få större plats, och gärna mer dialog. Åtminstone en replik till, så att han har tre.

* "Karaktären" Amidala borde skrivas om och få en personlighet.

Frågan är dock: kommer 3D-versionen att åtgärda någon av punkterna ovan? Självklart inte, och därmed är det inte värt någons pengar att gå och se dem igen.