Rated R - Charles Dickens hade ägt hela bloggvärlden

Nu var det nästan en månad sen jag skrev sist, och kotymen i bloggvärlden är att man då vanligen skriver ett inlägg där man ber om ursäkt för att man inte skriver. Men det skiter väl jag i, jag har i en månads tid haft praktik och har spenderat mina dagar med att försöka förklara för sjuttonåringar varför Edgar Allan Poe är det största som hänt det engelska språket sedan Shakespeare, och därefter har jag åkt hem och stupat i säng varje dag. Det är svårt att göra sig rolig med detta som grund.

Detta är alltså inte en ursäkt, dock en liten förklaring till min frånvaro. Ähum.

Charles Dickens (1812 - 1870) var en gubbe och tillika mycket populär författare under den Viktorianska eran. Han är idag ihågkommen för främst sina böcker där arbetarklassens barn råkar mycket illa ut (inspirationskälla för Astrid Lindgren?) och där mycket färgstarka (läs: överdrivet stereotypiska) karaktärer driver handlingen framåt. Han tycket mycket om satir, och mycket av det han skrev kritiserade det dåtida samhället.

Charles Dickens, i färd med att snacka skit om sin granne.

Som grund för sina karaktärer var att han satte sig ner någonstans och tittade på folk, och skrev ner karaktärsdrag som han gissade sig fram till utifrån deras utseende. Sen tog han denna nutidskunskap och gjorde tidlösa klassiker av den. Fantastiskt, och någonting ganska snarlikt det bloggare gör idag - "vi" skriver trots allt om nutida fenomen i stort, och personer (kändisar) har en framträdande roll tillsammans med deras i stort sett påhittade egenskaper.

Det hela får mig att tänka på vad gamle Challe själv hade sagt om han hade fått läsa några bloggar.

"Så vem som helst får publicera vad som helst, och de väljer att skriva oändligt långa, astråkiga inlägg om vad de gjorde idag?"

Detta för fram den stora svagheten i bloggvärlden. Med oändlig frihet kommer direkt beslutsångesten (jfr. att välja låt på Spotify på en förfest) - folk som varken har en stor känsla för att skriva eller har något intressant att berätta skriver ändå, och bildar därmed den ofta felande uppfattningen om att deras egna liv är så jävla intressanta och viktiga för alla att läsa om.

Det tråkiga är också att det kanske sitter någon nutida Charles Dickens och bara bloggar...