SJGFRHCP: Bruce Dickinson
Julen 2001 (alltså för snart tio år sedan, nu känner jag mig extremt gammal) fick jag en skiva av min mor och far, och den julklappen skulle de sannerligen få ångra. Det här var under min hårdrocksperiod, och eftersom jag av allt att döma var ett stort Iron Maiden-fan tyckte mina föräldrar att sångarens egna samlingsskiva var ett bra köp - eller snarare så tyckte nog någon osnuten skivbutiksunge det - men det hör egentligen inte historien till.
Skivan är fortfarande helt magisk, och visar upp en sångares ganska mångsidiga talang för musik, och som grädde på moset fanns även en andra CD i konvolutet som innehöll en del rariteter, tidigare osläppta liveversioner av vissa låtar, och även ett spår som hette The Voice of Crube, och jag listade ganska snart ut att "Crube" var ett anagram för "Bruce". Spåret, som är nästan 14 minuter långt, är helt enket Bruce som sitter och pratar om historier kring alla låtarna på CD2. Så enkelt. Så genialt.
Det fanns ingenting bättre i hela världen än att höra denne britt sitta och på ett extra självgott sätt prata om sina egna alster, euforin var total. Det enda som möjligen hade landat inom samma kommun av lycka hade eventuellt varit en tungkyss från Shakira, som, med sina höftskakningar i videon Whenever, Wherever, regregerade min tonårshjärna till något apstadie och gjorde mig oförmögen att göra någonting annat än att stirra och grymta.
Boing!
För några veckor sedan lyckades jag med konststycket att tappa min iPod, och den enda musiken jag hade på datorn var en massa RHCP (skräll!) och en massa gammal hårdrock, bl.a. ovan nämnda skiva med Bruce Dickinson. Jag lyssnade om CD2 medan jag tvättade och när jag kom till spåret The Voice of Crube blev jag glatt överraskad, dels för att det fortfarande är lika underhållande att lyssna på denne God Among Men, och dels för att jag faktiskt fick ut lite mer av spåret än för tio år sedan, då min engelska har blivit lite bättre och jag helt enkelt förstod mer. Karisman är där, skämten är lika pinsamt roliga (och dåliga) och allt gav mig en sådan nostalgikick att jag var tvungen att sätta mig ner en stund.
Dagens tips: Har man inte sett Iron Maiden live innan, är det dags nu på fredag. För helvete.
