SJGFRHCP: "Norska" hårdrockare

För att börja från början måste jag erkänna att jag inte har någonting emot hårdrock eller hårdrockare, eftersom jag själv har identifierat mig som hårdrockare under en period i mitt liv, och eftersom jag fortfarande lyssnar på hårdrock med stor behållning - dock inte i samma utsträckning som innan. Med andra ord handlar det lite om självrannsakan, snarare än att jag - som vanligt - gör mig löjlig över en grupp jag inte själv tillhör.

 

Det finns bitar av hårdrock som jag gillar mer än andra, och den image som så många hårdrocksband försöker uppehålla är bland det bästa som finns. Att vara hårdrockare innebär, som med alla andra subkulturer, att man identifierar sig med fler saker än bara musiken. Dels finns det ett självklart hårdrocksmode som under vissa perioder har inneburit jeans, i andra skinn med nitar (som så många vet snodde Judas Priests frontman Rob Halford nitgrejen från gayscenen och introducerade den till hårdrocken), men det finns vissa återkommande fenomen. Observera ett litet urval:

 

Något random norskt black metalband. Notera avsaknaden av primärfärger i klädseln, notera det långa håret med det höga hårdfästet, och notera hur sjukt seriösa alla ser ut att vara.

 

Ovan är exempel på hur det brukar se ut nuförtiden, hårdrockare tar gärna kort där hela bandet står på linje och ser coola ut, med deras allra finaste svarta t-shirts på sig. Det finns dock de som har varit mer kreativa, för en sisådär trettio år sedan var normen helt annorlunda:

 

Bruce Dickinson, någon gång i mitten på 80-talet. Notera särskilt byxorna och det lite överdrivna nitarmbandet.


Det fanns en tid i hårdrockens historia då det mesta handlade om spandexbyxor, och särskilt ovan nämnda vokalist är känd för att ha burit några av de fulaste byxorna i historien, helt oironiskt, och idag får han skämmas en del för det. Mode förändras ju dock ständigt, så det går inte riktigt att se ner på dessa herrar för så gamla synder. 

 

Det finns självfallet fler sidor än kläder och hår när det gäller kulturen kring musiken hårdrock. Det norska bandet Kvelertak (sv: "strypgrepp") fångade nyligen min uppmärksamhet när de dels lyckades sälja fler debutskivor än vad som är brukligt inom genren, och dels hade några av de mest befängda låttitlarna jag läst någonsin (det slår tillochmed grindcorebandet Anal Cunts titlar som "Hitler was a sensetive man"). De har hämtat inspiration ur den delen av nordisk mytologi som är allra mest glorifierad och romantiserad, och allra mest populär bland tonåriga patrioter och har valt att kalla sina låtar sjukt coola namn som "Mjöd", "Offernatt" och "Blodtörst".

 

Än en gång är det helt utan självdistans som det här bandet paraderar runt med en debutskiva som ingen över 15 kan tycka är häftig, och de har tydligt övat länge och väl på att stirra rakt in i kameran och inte så mycket som dra på smilbanden i sina allra finaste svarta t-shirts. Bra jobbat, Kvelertak!

 

Det är en speciell värld, hårdrocken, med kulturen därikring. En värld där männen är män (men ser ut som kvinnor) och kvinnorna är kvinnor (men låter som män - se Arch Enemy). Och jag kan inte göra annat än att älska det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0