Paranoid(ioti)
Den senaste tiden (läs: sedan igår) har jag läst en hel del på nätet om folk som har lyckats radera sig själva ur genpoolen på diverse mystiska sätt, och det är svårt att inte bli paranoid. Vissa saker, såsom en tjugofyraårig students lavalampa-på-spisen-partytrick leder till att den mänskliga dumheten blir den direkta eller indirekta orsaken, vilket inte är helt ovanligt, och inte heller helt omöjligt att skydda sig mot.
Dock finns det ett par exempel på hur folk har gått hädan och egentligen inte hade något att säga till om i processen:
* 1986 fick Nyossjön i Kamerun ett så kallat "limniskt utbrott" vilket kan beskrivas som ett massivt koldioxidrap från sjön, vars orsak förmodligen kan härledas till vulkanisk aktivitet på sjöns botten. Sjön spottade ur sig tonvis med koldioxid vilket, eftersom det är tyngre än luft, täckte ett stort landområde och kvävde ungefär 1700 människor som egentligen inte hade en chans att fly.
* 1999 dog flera personer ombord ett privatflygplan av akut hypoxi efter att flygplanskabinen inte längre kunde uppehålla ett adekvat tryck inuti. Planet flög därefter på autopilot i flera timmar innan det tillslut störtade på grund av bränslestopp. Makabert, minst sagt.
* Vid flera tillfällen har folk dött av att helikoptrar har kraschlandat ovanpå dem, folk har även blivit halshuggna av helikopterrotorblad vid ett par olika tillfällen till följd av någon form av olycka med fordonet.
* I år dog två personer när en flygande svartbjörn störtade in i vindrutan på deras bil. Björnen hade blivit påkörd av en annan bil och kastats över vägbanan.
Detta är bara några exempel, Wikipedia har en hel lista över märkliga dödsfall, ehuru jag inte rekommenderar någon att läsa denna. Måhända har det med åldern att göra, men det är svårt att inte bli paranoid när man läser denna, det är svårt att förutse att man ska dö när det bevisligen kan hända lite närsomhelst och lite hursomhelst. Trots allt är jag inte egentligen rädd för att dö av att en svartbjörn kommer inflygandes i min bil, jag tror inte på att det finns något liv efter detta, och således kommer det inte finnas någonting kvar som kan känna ångest över dödsfallet från min sida sekunden efter. Det är sekunden före dödsögonblicket, på dödsbädden, med ånger och tvivel i sinnet som jag är mer rädd för, känslan av att ha något oavslutat i det läget är någonting jag ingalunda vill uppleva.
Är man å andra sidan lagd åt det lite mer morbida hållet kan man nog alltid garva åt dylika händelser. The Darwin Awards (www.darwinawards.com) delar årligen ut priser till folk postumt, för deras insatser för människans fortsatta existens genom att ha konkurrerat ut sig själva (uppenbar eufemism) på diverse synnerligen idiotiska vis. Jag finner det personligen lite magstarkt att skratta åt personer som har dött, hur konstigt det än skett, men det kan vara ett dagens tips till alla er sjuka jävlar där ute.
