Kissie och Bajsie, del två
Jag trodde att jag inte kunde skriva mer om Kissie och hennes "blogg" än vad jag redan har gjort, men det är svårt att ignorera det som har hänt de senaste dagarna. För de som har missat storyn:
1. Kissie och hennes lilleboror gick (för fyra år sedan "typ") ut och delade ut reklam för NSF, Nationalsocialistisk Front - ett svenskt nynazistiskt parti. Enligt Kissie själv var det hela en ploj för att få fler läsare till brorsans blogg. Om det är sant eller ej är oklart.
2. Någon hittar filmmaterial på detta och det sprids på bl.a. Nyheter24.
3. Kissie blir sur över att någon grävt upp en film på henne där hon leker nazist och ringer upp reportern Pascal Engman på Nyheter24, som försöker svara diplomatiskt och syftar till sin yrkesroll när han försvarar publiceringen av materialet.
4. Kissie blir ännu surare och försöker få Engman att ta ner materialet genom a) hot om stämning. b) hot om stryk. c) genom att kalla honom saker såsom "böghora", "din jävla lilla bög" och liknande. Sen avslutar hon med att säga att om Engman lägger upp deras telefonsamtal i en ny artikel blir det "ännu mera spö".
5. Engman vägrar.
6. Någon hjälte, oklart vem, lägger upp samtalet på YouTube.
7. Världen går under i ett moln av komik och e-drama.
Det är många som gnäller i sociala medier, såsom Facebook, över att alla bara överreagerar och spelar Kissie i händerna som ju är - i enlighet med mitt förra inlägg - den största apan i apburen internet och därför vill kasta mest bajs.
"All PR är bra PR."
Jag tror inte på det, jag tror snarare att den som myntade det uttrycket fått sjukt dålig PR, typ Judas.
"Allt är ju bara ett PR-trick för att få fler läsare till bloggen."
Så kan det klart vara, men om man å andra sidan går så långt att man med mening målar ut inte bara sig själv utan även en familjemedlem som nazist bara för att få några fler träffar på sin blogg - som redan är Sveriges största blogg - då är man nog rätt jävla girig.
"Kissie or Gekko? You decide!"
I sin blogg skrev Kissie nyligen om hur hon tar avstånd från allt det här, och om hur hon ber om ursäkt för det som har hänt - vilket ju är bra. Jag respekterar folk som kan gå ut och erkänna att de har gjort fel om därefter ber om ursäkt till de inblandade. Kissie når dock inte hela vägen fram;
"Här med tar jag avstånd från alla rasistiska och nasistiska åsikter. Jag ber dock om ursäkt för mitt utbrott på nyheter24’s reportrar. Andledningen till varför jag ragerade som jag gjorde var en den självklara andledningen att jag kännde mig så fruktansvärt kränkt när någon försökte vinkla det till att jag skulle ha några som helst rasistiska åsikter. Jag tar helt och hållet avstånd från det som sagt, jag tycker alla männsikor är lika mycket värda." [sic]
Japp, alla är alltså lika mycket värda, men det är några som fortfarande inte fått någon ursäkt. Vidare skriver hon;
"Jag ber även om ursäkt till mina samarbetspartners, familj och vänner för detta."
Som sagt, en girig jävel, ber om ursäkt till sina "samarbetspartners", troligen för den massiva trafik hennes blogg säkert har fått, även om man tar med i beräkningarna att hon vanligen är Sveriges mest lästa. Hon ber dock inte ursäkt för att hon i sitt vredesutbrott på Engman använt stilistiska grepp såsom "horbög" och "jävla lilla bög", i mycket nedlåtande ton. Alla, utom homosexuella - eftersom det ju går utmärkt att använda ordete "bög" som skällsord - är alltså lika mycket värda, om man ska väga videon och ursäkten samman.
Tack, Kissie, för att du än en gång visar framfötterna i bloggsverige och visar var skåpet ska stå. Hatten av, än en gång.
1. Kissie och hennes lilleboror gick (för fyra år sedan "typ") ut och delade ut reklam för NSF, Nationalsocialistisk Front - ett svenskt nynazistiskt parti. Enligt Kissie själv var det hela en ploj för att få fler läsare till brorsans blogg. Om det är sant eller ej är oklart.
2. Någon hittar filmmaterial på detta och det sprids på bl.a. Nyheter24.
3. Kissie blir sur över att någon grävt upp en film på henne där hon leker nazist och ringer upp reportern Pascal Engman på Nyheter24, som försöker svara diplomatiskt och syftar till sin yrkesroll när han försvarar publiceringen av materialet.
4. Kissie blir ännu surare och försöker få Engman att ta ner materialet genom a) hot om stämning. b) hot om stryk. c) genom att kalla honom saker såsom "böghora", "din jävla lilla bög" och liknande. Sen avslutar hon med att säga att om Engman lägger upp deras telefonsamtal i en ny artikel blir det "ännu mera spö".
5. Engman vägrar.
6. Någon hjälte, oklart vem, lägger upp samtalet på YouTube.
7. Världen går under i ett moln av komik och e-drama.
Det är många som gnäller i sociala medier, såsom Facebook, över att alla bara överreagerar och spelar Kissie i händerna som ju är - i enlighet med mitt förra inlägg - den största apan i apburen internet och därför vill kasta mest bajs.
"All PR är bra PR."
Jag tror inte på det, jag tror snarare att den som myntade det uttrycket fått sjukt dålig PR, typ Judas.
"Allt är ju bara ett PR-trick för att få fler läsare till bloggen."
Så kan det klart vara, men om man å andra sidan går så långt att man med mening målar ut inte bara sig själv utan även en familjemedlem som nazist bara för att få några fler träffar på sin blogg - som redan är Sveriges största blogg - då är man nog rätt jävla girig.
"Kissie or Gekko? You decide!"
I sin blogg skrev Kissie nyligen om hur hon tar avstånd från allt det här, och om hur hon ber om ursäkt för det som har hänt - vilket ju är bra. Jag respekterar folk som kan gå ut och erkänna att de har gjort fel om därefter ber om ursäkt till de inblandade. Kissie når dock inte hela vägen fram;
"Här med tar jag avstånd från alla rasistiska och nasistiska åsikter. Jag ber dock om ursäkt för mitt utbrott på nyheter24’s reportrar. Andledningen till varför jag ragerade som jag gjorde var en den självklara andledningen att jag kännde mig så fruktansvärt kränkt när någon försökte vinkla det till att jag skulle ha några som helst rasistiska åsikter. Jag tar helt och hållet avstånd från det som sagt, jag tycker alla männsikor är lika mycket värda." [sic]
Japp, alla är alltså lika mycket värda, men det är några som fortfarande inte fått någon ursäkt. Vidare skriver hon;
"Jag ber även om ursäkt till mina samarbetspartners, familj och vänner för detta."
Som sagt, en girig jävel, ber om ursäkt till sina "samarbetspartners", troligen för den massiva trafik hennes blogg säkert har fått, även om man tar med i beräkningarna att hon vanligen är Sveriges mest lästa. Hon ber dock inte ursäkt för att hon i sitt vredesutbrott på Engman använt stilistiska grepp såsom "horbög" och "jävla lilla bög", i mycket nedlåtande ton. Alla, utom homosexuella - eftersom det ju går utmärkt att använda ordete "bög" som skällsord - är alltså lika mycket värda, om man ska väga videon och ursäkten samman.
Tack, Kissie, för att du än en gång visar framfötterna i bloggsverige och visar var skåpet ska stå. Hatten av, än en gång.
Musse Pigg
Som av en slump snubblade jag över ett gäng gamla Musse Pigg-strippar från 1930, som publicerades i dagstidningar i USA och som sammantagna berättar en historia om hur Musse Pigg blir dumpad och direkt bestämmer sig för att det rationella att göra i situationen vore att ta livet av sig.
Helt seriöst.
(klicka för stor version)
Min första reaktion var, självfallet, att det hela var en bluff, men efter ett tag på Google och en del andra bloggar så verkar det som om alltihop är sant, och därtill att Walt Disney själv tyckte att hela grejen verkade vara "en kul idé". Några säkra källor (läs: en tidning från 1930) har jag dock inte hittat, men faktum är att galghumor var stort i USA på 1930-talet, och efter svarta tisdagen, som var nästan precis ett år innan seriestripparnas publicering, var ju även självmord i verkliga livet något hett, något som dåtidens "schtekare" höll på med. Kring Wall Street tog man livet av sig i stora drivor.
Andra samtida komiker som skämtade om den här slutgiltiga lösningen var bland andra Charlie Chaplin, vilken Walt Disney själv var en stor fan av, vilket cementerar min tro att stripparna är verkliga.
Helt makabert är det också. Lite som om Astrid Lindgren haft ett finger med i manusförfattandet.
Helt seriöst.
(klicka för stor version)
Min första reaktion var, självfallet, att det hela var en bluff, men efter ett tag på Google och en del andra bloggar så verkar det som om alltihop är sant, och därtill att Walt Disney själv tyckte att hela grejen verkade vara "en kul idé". Några säkra källor (läs: en tidning från 1930) har jag dock inte hittat, men faktum är att galghumor var stort i USA på 1930-talet, och efter svarta tisdagen, som var nästan precis ett år innan seriestripparnas publicering, var ju även självmord i verkliga livet något hett, något som dåtidens "schtekare" höll på med. Kring Wall Street tog man livet av sig i stora drivor.
Andra samtida komiker som skämtade om den här slutgiltiga lösningen var bland andra Charlie Chaplin, vilken Walt Disney själv var en stor fan av, vilket cementerar min tro att stripparna är verkliga.
Helt makabert är det också. Lite som om Astrid Lindgren haft ett finger med i manusförfattandet.
Sankt Valentin, och hans jävla dag
Utan att går närmre in på det/de helgon som namngivit den amerikanska upplagan av dagen vi delar idag kan jag inte låta bli att småle lite åt hur nervösa singlar har valt att spendera den här dagen. Som icke-singel, men med flickvän som numera vistas utanför rikes gränser (läs: i Skåne), fick jag nöjet att spendera dagen som under-coverspion bland nervösa singlar som vaknade imorse med en förhoppning på att få ta med en flicka på dejt, bjussa på lite billiga hamburgare från McDonald's och avsluta dagen med ett gammalt hederligt handjobb i ett pojkrum någonstans på Bymarken. Ack, att få vara 19 igen och insupa ung kärlek, hur man kan sakna det ibland.
På riktigt så valde jag att faktiskt hämta mat på just McDonald's, dels för att jag inte orkade laga något, och dels för att det satte en lagom patetisk prägel på hela min tillvaro just idag - vilket jag gladde mig åt lagom självironiskt på väg till "restaurangen". Väl där blev jag först hånad över min ensamma uppsyn av en femtonåring som hade tagit med sig sin tjej till stans kanske största stolpskott just ikväll, och därefter fick jag nöjet att observera en annan tonåring som bevisligen laddade inför sin dejt på McDonald's genom att spegla sig i aluminiumfinishen på väggen brevid kassorna och rätta till kepsen oproportionerligt många gånger.
"Fine..." tänkte jag, "Han är ju nervös, och det är ju verkligen viktigt för ungarna nuförtiden att kepsskärmen har exakt rätt vinkel."
Han tog därtill av sig kepsen ett par gånger och rättade till kepsfrillan, och jag var nära att klappa honom på axeln och lyckönska honom inför kvällens bravader. Fast jag ändrade mig när han vände sig om och blottade sin moppemusch och jag bestämde mig för att inte satsa några pengar på den blinda hästen trots allt.
Så, efter att ha utstått lite mer spe, från alla inne på McDonald's, flydde jag hem till min ensamhet och avundsjuka över hur alla andra spenderade den här dagen på ett bättre sätt än mig.
På riktigt så valde jag att faktiskt hämta mat på just McDonald's, dels för att jag inte orkade laga något, och dels för att det satte en lagom patetisk prägel på hela min tillvaro just idag - vilket jag gladde mig åt lagom självironiskt på väg till "restaurangen". Väl där blev jag först hånad över min ensamma uppsyn av en femtonåring som hade tagit med sig sin tjej till stans kanske största stolpskott just ikväll, och därefter fick jag nöjet att observera en annan tonåring som bevisligen laddade inför sin dejt på McDonald's genom att spegla sig i aluminiumfinishen på väggen brevid kassorna och rätta till kepsen oproportionerligt många gånger.
"Fine..." tänkte jag, "Han är ju nervös, och det är ju verkligen viktigt för ungarna nuförtiden att kepsskärmen har exakt rätt vinkel."
Han tog därtill av sig kepsen ett par gånger och rättade till kepsfrillan, och jag var nära att klappa honom på axeln och lyckönska honom inför kvällens bravader. Fast jag ändrade mig när han vände sig om och blottade sin moppemusch och jag bestämde mig för att inte satsa några pengar på den blinda hästen trots allt.
Så, efter att ha utstått lite mer spe, från alla inne på McDonald's, flydde jag hem till min ensamhet och avundsjuka över hur alla andra spenderade den här dagen på ett bättre sätt än mig.
