Rated R

Julen 2001 (alltså för snart tio år sedan, nu känner jag mig extremt gammal) fick jag en skiva av min mor och far, och den julklappen skulle de sannerligen få ångra. Det här var under min hårdrocksperiod, och eftersom jag av allt att döma var ett stort Iron Maiden-fan tyckte mina föräldrar att sångarens egna samlingsskiva var ett bra köp - eller snarare så tyckte nog någon osnuten skivbutiksunge det - men det hör egentligen inte historien till.

Skivan är fortfarande helt magisk, och visar upp en sångares ganska mångsidiga talang för musik, och som grädde på moset fanns även en andra CD i konvolutet som innehöll en del rariteter, tidigare osläppta liveversioner av vissa låtar, och även ett spår som hette The Voice of Crube, och jag listade ganska snart ut att "Crube" var ett anagram för "Bruce". Spåret, som är nästan 14 minuter långt, är helt enket Bruce som sitter och pratar om historier kring alla låtarna på CD2. Så enkelt. Så genialt.

Det fanns ingenting bättre i hela världen än att höra denne britt sitta och på ett extra självgott sätt prata om sina egna alster, euforin var total. Det enda som möjligen hade landat inom samma kommun av lycka hade eventuellt varit en tungkyss från Shakira, som, med sina höftskakningar i videon Whenever, Wherever, regregerade min tonårshjärna till något apstadie och gjorde mig oförmögen att göra någonting annat än att stirra och grymta.

Boing!

För några veckor sedan lyckades jag med konststycket att tappa min iPod, och den enda musiken jag hade på datorn var en massa RHCP (skräll!) och en massa gammal hårdrock, bl.a. ovan nämnda skiva med Bruce Dickinson. Jag lyssnade om CD2 medan jag tvättade och när jag kom till spåret The Voice of Crube blev jag glatt överraskad, dels för att det fortfarande är lika underhållande att lyssna på denne God Among Men, och dels för att jag faktiskt fick ut lite mer av spåret än för tio år sedan, då min engelska har blivit lite bättre och jag helt enkelt förstod mer. Karisman är där, skämten är lika pinsamt roliga (och dåliga) och allt gav mig en sådan nostalgikick att jag var tvungen att sätta mig ner en stund.

Dagens tips: Har man inte sett Iron Maiden live innan, är det dags nu på fredag. För helvete.

Det har varit ganska deppigt och gnälligt, och främst cyniskt, här på sistone, och därför introduceras idag en ny kategori: Saker jag gillar förutom Red Hot Chili Peppers. Om man talar med folk som står mig nära är förkärleken till Kiedis med vänner en av de definierande delarna av min person (ehuru jag kanske inte håller med), men bara för att balansera ut det hela lite så kommer alltså inlägg inom den här kategorin handla om saker jag tycker om som inte är Red Hot Chili Peppers.

Idag: Djur som ser ut som om de har kläder på sig, fastän det är helt befängt att djur skulle ha kläder på sig, djur har inte kläder på sig, det har bara vi människor (som också är djur, men ändå det allra smartaste djuret och därför inte riktigt räknas i det här fallet).

Pingviner är troligen mitt favoritdjur, och det har dels att göra med att det ser ut som om de har frack på sig (helt befängt, pingviner kan inte ha frack), men även för att de ofta visar vilken intelligens de besitter genom att demonstrera för människan hur långt framskridet deras transportsystem är jämfört med vårat. Vi är kvar i apstadiet och tar oss runt främst genom att sätta den ena foten framför den andra, medan pingvinerna pekar finger åt hela det systemet och istället glider fram på magen. Om de skulle få för sig att gå gör de det med en sådan överdriven och förlöjligande vaggning fram och tillbaka att jag skäms över mina fiskpinneben varje gång jag ser det. De vill bevisligen bara håna oss, och vårt bakåtsträvande sätt att ta oss fram. En popsångare vid namn Michael Jackson (som faktiskt har varit känd för annat än pedofili) demonstrerade kulmen av vår destruktiva kultur när han 1983 visade upp sin då revolutionerande dansstil, kallad "moonwalk", där han faktiskt gick baklänges, som en parodi över hela vårt sätt att gå på, och en ganska festlig dans i ett. Pingvinernas motsvarighet torde vara att man glider baklänges på mage, vilket är så häftigt att jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Tvättbjörnen är en annan personlig favorit, främst för att det ser ut som om den bär en björnligagangstermask, trots att det egentligen bara är päls (jag vet, jag fattar inte det heller...). Tvättbjörnar har även, om man läser på Wikipedia, utvecklats till att ha ganska hög intelligens, och de kan utföra komplexa uppgifter som att öppna lås, vilket cementerar bilden av tvättbjörnen som bov. De har också förmåga att öppna dörrar, luckor, lårdor m.m. i sitt sökande efter mat, vilket många naiva människor tolkar som en naturlig nyfikenhet, men oss inlästa besserwissrar vet att det ligger i tvättbjörnens onda natur att ta sig in över allt och jävlas. De är också goda simmare, enligt den utmärkta sidan www.raccoonfacts.net.

Mitt sista exempel är den här katten, vars ras har utvecklat en päls som liknar en mössa och en halsduk. Helt befängt egentligen, hur de har lyckats få pälsen att likna våra halsdukar och mössor så mycket, man kunde nästan tro att någon faktiskt har suttit ner och stickat detta åt katten (men vem är så dum att de faktiskt skulle försöka klä upp sina djur i kläder när naturen är full av exempel på djur som redan bär kläder?). Det ser hursomhelst ganska varmt och skönt ut, man kan därför med stor sannolikhet säga att just denna katten lever på en plats som är ganska kall, kanske Kanada eller Norrland.

Så, nu känner jag mig inte lika bitter längre, det är svårt att vara arg när man just har spenderat 20 minuter med att googla efter bilder på pingviner och tvättbjörnar.

Det tycks vara kutym i dagens samhälle att man inte kritiserar folk för deras religion eller livsåskådning, eftersom det i allmänhet är en ganska grov faux pas att trampa folk på tårna på det viset. Religion är en okränkbar del av en människas personlighet, vilket kritiker av religion som fenomen finner mycket underligt.

"Talk to da hand, cuz the face ain't listenin' to your well-reasoned criticism!"

Personligen har jag valt Svenssonvägen när det kommer till religion - folk får tro på vad de vill (eftersom de har en grundlagsskyddad religionsfrihet), men de får gärna ge fan i att prata med mig om det (eftersom jag också har det). Jag läste en fin liknelse på internet för ett tag sedan: "Religion är lite som en penis. Många av oss har en penis, och de allra flesta tycker att det är helt ok om man gör vad man vill med den hemma i sin egen vrå. Men, så fort man börjar ta fram den och vifta med den bland folk blir det problem, och för Guds skull, försök INTE att köra ner den i halsen på några barn!"

Det är dock inte riktigt så religion fungerar, religiösa människor fullkomligt älskar att slänga med sin tro i den offentliga sfären, och på vissa håll i värden (bl.a. i USA, som jag har diskuterat tidigare) sitter religiösa människor och fattar beslut utifrån sin religion om saker som inte alls har med religion att göra, och det hela får katastrofala konsekvenser. Jag vill inte att min pizzabagare ska utföra en blindtarmsoperation på mig, jag vill inte att min frisör ska köra min buss, och jag vill inte att min präst ska sitta och bestämma vad barn ska lära sig i skolan som inte har med religionsämnet att göra.

Religiösa människor kan räkna med min respekt och tolerans, faktum är att alla människor kan göra det, men ingen människa bör någonsin gå utanför sina ramar och böra argumentera om politik, lag eller vetenskap utifrån sin religion och samtidigt vänta sig något annat än löje tillbaka. Det är på sätt och vis fruktansvärt arrogant att tro sig sitta inne på alla svar om människan och livet och världen, eftersom man då samtidigt förringar hundratusentals människors livsverk och mänsklighetens framsteg som art. Extra kul blir det om man samtidigt ser till det faktum att många religioner ser ödmjukhet som en dygd, och i vissa (som kristendomen, exempelvis) finns det bud direkt emot högmod. Bra jobbat, grabbar!

För min egen del kan alla dock lita på mig, det är trots allt undertecknad som i princip alltid har rätt när det gäller nästan allt. Dessutom har jag inte någon egen livsåskådning som tvingar mig in i någon jävla ödmjukhet.

Det ska till en början sägas att jag inte har mycket för Prins Daniel, när han i somras gifte sig med Victoria och blev hertig av mitt hem, Västra Götaland, och han hyllades som en man av folket som hade gjort den sagolika klassresan uppåt och slutligen gift sig med vår kära kronprinsessa. Troligt att vem som helst äger en gymkedja. Inte.

Till vänster: Prins Daniel. Till höger: Aladdin.

Det får vara hur det vill med det hela, på det stora hela får självklart Victoria gifta sig med vem hon vill, det är dock när man börar göra skillnad på folk och folk som jag blir förbannad. Samma uppgifter har även publicerats på Expressen, sedär - två sekundärkällor!

Det första som slog mig i artikeln är Prins Daniels strattretande resultat på högskoleprovet - 0,1. Ett annat ess som har prickat in exakt samma är Big Brother-Olinda, och hon skyllde sitt resultat på bakfylla, om mitt minne inte sviker mig. Nåväl, Daniel har ändå helt ok betyg i övrigt, 3,1 i snitt (vilket både A och E vill "översätta" till 13,14, jag tycker dock inte riktigt att systemen är ekvivalenta), dock inte nog för att kunna läsa på Karolinska. Så vad gör då hovet? Jo, de pungar ut med 200 lax för att köpa en utbildning åt Daniel istället.

I ett land där alla ska vara lika värda är detta naturligtvis inte tillrådigt, och hovets försvar till det hela sätter pricken över i.

Sverige: "Alltså, ni kan ju inte göra så här. Man kan ju inte köpa sig in på universitetet."

Hovet: "Nej men, det här går på appanaget serru..."

Sverige: "Ja, men det spelar väl ingen roll? Han är ju inte kvalificerad för det, och han tar ju resurser från någon som faktiskt har betygen."

Hovet: "Lalalalalalala..."

Det skall tilläggas att dylika så kallade "uppdragsutbildningar", som hovet har köpt åt Daniel, finns och är helt lagliga. Sålunda har skolsystemet i mina ögon tappat lite respekt i mina ögon än en gång. Det fanns en tid i min ungdom då jag var mer blåögd än jag är idag, och då jag faktiskt trodde att alla var lika mycket värda och att alla hade samma chans.

0,1!

Inom svensk politik är det förvisso ganska dåligt med skandaler och dumma människor. Sverige har i allmänhet haft tur med politikerna, och tack vare att vi bor i ett fallosformat land norr om allt vill ingen jäklas med oss. Svårare är det definitivt för de där amerikanerna, varför det är extra roligt att deras politiker ofta har visat sig vara extremt inkomptenta.

Särskilt republikanerna finner jag mycket nöje i, och mycket i det ligger i hur partiet har utvecklats på senare år. Republikarnerna hävdar sig vara konservativa (eng. "conservative") och i USA:s fall syftar termen "conservative" till hur mycket inflytande regeringen ska ha. Conservative betyder i sammanhanget "lite" och motsatstermen liberal "mycket", och republikarnerna vill således att regeringen ska ha litet infytande på det amerikanska folket. Personlig frihet, ansvar och en stark ekonomi byggd på öppen handel är istället värderingar som är viktiga för republikanerna.

Därför är det extra roligt när man dagligen ser republikaner som protesterar mot abort samtidigt som de är för dödsstraff. Abortfrågan är självklart mycket stor och komplicerad; om man dock frånser de religiösa argumenten (som ju är direkt ovetenskapliga och det går inte att skriva lagar med religion som grund i ett land som har sekularisering som en av grundpelarna i sin konstitution...) om själen och istället ser till de mer vetenskapliga slutsatserna, så är det oftast termer som "potentiellt liv" som kommer på tal, och helt plötsligt är det fel att runka.

Abortmotståndet rimmar därtill illa med dödsstraffet. Grundtanken bakom dödsstraffet torde ändå vara att människan är en autonom varelse som har förmåga att reflektera över, och ta ansvar för, sina gärningar, annars blir det svårt att påvisa skuld i ett brottsmål. Således är det alltså helt ok, enligt republikanerna, att mörda en autonom person eftersom vissa brott gör att man kan spela ut sin rätt till liv, men det är samtidigt inte ok att abortera ett foster, som inte uppvisar någon av de egenskaper vi annars associerar med personer, såsom framtidsattityder, känslor eller medvetande.

Dödsstraffrågans ambivalens blir extra tydlig om man ser till det faktum att grundtanken är att regeringen ska ha lite att säga till om i den enskilde amerikanens liv, men man ger samtidigt systemet rätten att bestämma över liv och död.

Ovanpå den här högen med hyckleri och lögner har de, likt ett körsbär i bajskorven, två gånger lyckats rösta in en av de mest inkompetenta presidentera någonsin, George W. Bush.

"Our enemies are innovative and resourceful, and so are we. They never stop thinking about new ways to harm our country and our people, and neither do we."

George W. Bush har lyckades under sin tid som president införa en rad olika policys som minskar den personliga integriteten och friheten för det amerikanska folket (mest känd är troligen The Patriot Act), och han gjorde sig därtill skyldig till så många brott mot den övriga världsbefolkningen att om han vore ledare i någon annan nation än USA hade han fått stå till svars i Haag i samma ögonblick som han stigit ner från sin post. Att folk fortfarande ser tillbaka på honom som en kompetent representant för republikanerna är ungefär lika skrattretande som det är sorgligt, och det faktum att han lyckades bli återvald efter en katastrofal första vända i vita huset är ingenting mindre än ett mirakel. 

Jag antar att det krävs en dum människa för att leda ett dumt folk, eller i vilket fall är ju risken att ens egen oförmåga påpekas desto mindre om alla andra är lika kompetenta.

Som svar på det förra inlägget om World of Warcraft och dess framgångar skrev Anya följande:

"Men för att något ska bli populärt måste det ju vara "bra" enligt en stor grupp människor. Att sedan inte alla är av samma åsikt gör ju inte, i det här fallet spelet, sämre enligt de som tycker att det är bra. Visst kan värdelösa saker också bli populära men inte under en såpass lång tid, folk orkar inte låtsas att skit är bra hur länge som helst bara för att det råkar vara populärt (typ hockeybilder och Pogs).[...]"

Det är en intressant tanke som framförs här, men det begås också ett argumentationsfel, argumentum ad populum, närmre bestämt. Kort sagt, bara för att många håller med om någonting så blir det inte sant. Några exempel:

Under en period i vår historia trodde många att jorden var platt, men det gjorde inte den mindre rund.

Star Wars Episode 1: The Phantom Menace är den fjortonde mest framgångsrika filmen någonsin, men det gör det inte mindre sämst för det.

Internet Explorer är den största webläsaren, men den är knappast bättre än varken Firefox, Chrome eller Opera.

Poängen är att massan kan ha fel. Massan har ofta rätt så jävla fel, och det hela leder dessvärre i vissa fall till att saker som är större än den enskilda människan - kulturen framför allt - stagnerar. Det klockrena exemplet är Universal och Scott Pilgrim vs. the World, från inlägget igår, men samma fenomen går att se överallt. Inom mitt andra favoritnöjes bransch, i TV-spelens värld, vågar ingen längre satsa på några originella projekt, därför att om man inte verkar vara hardcore nog, om inte skärmen tas upp av ett stort gevär under hela speltiden, och om man, Gud förbjude, använder sig av fler än fem färger inom estetiken, så köper inte massan spelet. Spelpublicisten går back, studion måste stänga, alla blir av med jobbet, eftersom kretinen på Delta Iota Kappa är för osäkra för att spela något som inte involverar ett gevär eller en fotboll. Tiden med verkligt originella spel, såsom Deus Ex eller Monkey Island är förbi, och det är massans fel. Det har blivit för dyrt att utveckla spel till dagens plattformar, och publicister vågar inte lägga några pengar om de inte kan vara helt säkra på att Bobby McHardcore kanske släpper Call of Duty för ett par dagar och går och köper det som pitchas.

Jag säger inte att alla borde lyssna på mig, och att jag alltid har rätt, men alla borde lyssna på mig och jag har nästan alltid rätt. Fucking /rant.

Det går inte att förneka att World of Warcraft idag är ett av världens mest populära spel. Det har förvisso inte sålt mest (det har Wii Sports) och folk har nog inte riktigt än spenderat lika mycket tid med spelet som folk har gjort med Super Mario, men med miljontals prenumeranter som under de tio åren spelet har funnits har genererat ett berg av pengar och människosjälar för Blizzard att ha sitt huvudkontor på gör det svårt att ignorera empirismen i frågan.

WoW - ett oändligt populärt spel

En intressant aspekt på spelet är hur det har läckt ut i verkligheten, och om hur vissa har satt det i system att få tag på så mycket gold (valutan i spelet) eller vissa föremål, vilka säljs för riktig valuta på eBay eller andra sajter, och det hela har tagit en ganska otrevlig vändning måste jag säga:

Vi har alltså anlänt vid systematiserat straffarbete i Kina, där fångar tvingas att spela WoW i tolv timmar om dagen för att få tag på så mycket gold som möjligt och sedan ska detta alltså säljas vidare, och fångarna får inte någonting för det här, såklart.

Det är också viktigt att komma ihåg att "populärt" inte behöver betyda "bra" i sådana här sammanhang. För att dra en parallell kan man se på filmindustrin, filmen Scott Pilgrin vs. the World, en genuint bra film var inte särskilt populär när den gick upp på bio, och därför valde Universal att ge pengar till The Fast and the Furious 5 istället för att satsa på mer unika, och kanske mer nischade projekt.

Och därmed har vi anlänt vid cynikerhamnen igen - allt är skit, folk är skit som inte fattar att allt är skit, du är skit, jag är skit och allt vi gör är skit.

Det kan vara den senaste rapporteringen om EHEC-smittan som har gjort mig hypokondrisk, det brukar bita ganska bra på mig ett par dagar innan jag inser att det inte är någon större risk att jag skulle bli sjuk (jinxed!). De senaste dagarna har jag känt mig hängig och förkyld och i eftermiddags kom febern som på posten.

Eftersom jag är för spartansk (läs: fattig och oengegerad) äger jag ingen febertermometer, men jag har ett antal hemtest som jag brukar använda mig av:

1. Hur smakar Coca-Cola?

Vanligen tycker jag väldigt bra om Coca-Cola, utom när jag har feber, då Colan smakar sjukt illa. En enda klunk Coca-Cola räcker vanligen för att jag ska kunna ställa en väldigt säker diagnos.

Coca-Cola. Sjukt äckligt när man har feber. Kul anekdot: min flickvän och hennes familj kallar Coca-Cola för "Coca", och inte "Cola", och de tror att det är så de flesta säger. Ja se de där skåningarna...

2. Hur smakar Dr Pepper?

Jag har samma förhållande, fast omvänt, med Dr Pepper, vilken jag tycker är ok vanligtvis, men inte ett förstaval. När jag har feber är det dock sjukt gott med Dr Pepper, den smakar dock inte alls likadant som när man inte har feber.

Dr Pepper, sjukt god med 39°, sjukt meh med 37°.

3. Hur låter musiken?

Den tredje bombsäkra metoden går ut på att jag lyssnar på musik som jag egentligen inte lyssnar på så mycket, vanligen låtar av band jag gillar, men då låtar som jag oftast hoppar över. För en stund sedan gick jag till ICA och köpte en flaska Dr Peppern och lyssnade på Red Hot Chili Peppers C'mon Girl, och upptäckte genast flera intressanta nyanser i musiken och märkte också hur mäkta imponerad jag blev av texten. 

Red Hot Chili Peppers, awesome både med och utan feber.

Så, att vara sjuk är tråkigt, särskilt som jag har massvis att göra den här veckan, den sista veckan innan vi tar sommarlov. Men ändå, jag har en flaska helt awesome Dr Pepper, och iPod:en är full av grym musik. 

Fotnot: Nej, jag har inte tagit några illeala preparat. Nu ska jag googla symptomen för EHEC-infektion.