Det finns en liten, liten amerikansk man vid namn Lee Doren. Han har bland annat en egen, fräsig, hemsida, och en YouTubekanal som han arrogant nog kallar "HowtheWorldWorks", där han pratar om hur han tycker att samhället, och speciellt den ekonomiska sidan av detsamma, borde fungera och varför "kommunismen" som finns i USA nu inte fungerar.

Lee Doren, en man som har sett Wall Street ett par gånger för mycket.

Nedan följer ett exempel på Lee Dorens dravel, notera dels hans proffsiga intro.

Lee Doren är även medlem av tankesmedjan Competitive Enterprise Institute som står för att staten ska ha så lite att göra med den öppna marknaden som möjligt, och krafter såsom kreativitet, entreprenörsanda och hårt arbete ska istället göra att ekonomin blomstrar.

Tanken är god och lite fin, om nu inte krisen 2008 hade totalt motbevisat precis allt som institutet står för; om företag ska tillåtas blomstra i en fri marknad måste de också tillåtas duka under i samma marknad om de inte går runt, bailouts från staten motverkar hela grundtanken med systemet - den darwinistiska "starkaste överlever"-applikationen på ekonomi (se AIG och Chrystler).

Det är vanligt att man stöter på denna, vad jag själv kallar, rättvisekapitalism även på mikronivå, när det gäller privatekonomi; långt mer korkade människor än Lee Doren tycks veta bättre än staten i frågor som rör privata ekonomiska frågor, och HowtheWorldWorks kommentarsfält är ofta fulla av kommentarer som förespråkar den amerikanska drömmen, att alla som vill kan arbeta sig till rikedom, och således att alla som är rika idag har förtjänat det genom hårt arbete.

Det senare är obönhörligen en grov lögn, det finns förvisso massvis med personer som genom innovationer och hårt arbete har blivit rika, men det finns även många som har blivit rika på andras arbete. Det tidigare är en ideologisk och romantiserande dröm, en fantasi som målas upp av folk som stödjer kapitalism och den fria marknaden. Självklart hade tävlingsinstinkt och hårt arbete varit goda grunder för att sköta ekonomin på privatnivå om det nu var så att alla hade precis samma möjligheter från början, och om världen vore helt rättvis.

Det är den inte. Allt faller därmed på sin orimlighet, och det blir lustigt ironiskt när rättvisekapitalisterna förespråkar ett system som i grund och botten är orättvist.