Tåg
För er som kanske minns hur det gick för mig i vintras när jag skulle åka hem från Göteborg (i korta drag: 15 mil tog 15 timmar, snö suger, SJ suger) kommer det kanske inte som en överraskning att detta ämne ligger mig så varmt om hjärtat fortfarande. Förra helgen var tanken att jag skulle hälsa på flickvännen i skåneland och som på beställning föll två decimeter snö över Jönköping natten mellan torsdag och fredag. Jag hade med andra ord lite kalla fötter när jag skulle ta tåget på eftermiddagen, både bokstavligt och bildligt talat.
Det gick dock ganska bra, anslutsningståget var sent som helvete, men det spelade ingen större roll. Det var främst resan från Nässjö till Malmö som var den intressantaste, eftersom mina medpassagerare var av den allra härligaste blandning Stockholm hade att bjuda på. Det dröjde inte femton sekunder från det att jag satt mig ner i mitt säte tills dess att jag insett att här är det ignorera eller gå under som gäller.
Jag delar nämnligen vagnsplats med två individer ur samma kulturarv, men på helt olika platser i livet. Båda var musiker, den ene en yngling med en väska som av allt att döma innehöll ett klassiskt blåsinstrument, och med sitt tal gjorde han det klart ganska snart att han spelar klassisk musik. Den andra, å andra sidan, var kring 40 och hade av utseendet att döma fått kvarsittning i vitae schola. Hans två ensamma dreadlocks var ackompanjerade av tecken på hög alkoholkonsumtion under lång tid kring ögonen och en mindre, ganska ful hatt. Han pimplade dessutom Norrlands Guld hela vägen. Härligt. Den äldre musikanten berättade ständigt anekdoter från sin ungdom som rockstjärna med världen för sina fötter, och ynglingen lyssnade, om än inte intresserad så ändå artig.
Vissa säger att skolan är en spegel av samhället, och jag håller med till viss del. En tågvagn kan dock vara en så mycket bättre spegel för vad det är som pågår. Jag lyckas nämligen alltid få sitta bredvid något riktigt stolpskott när jag åker tåg ensam, och det förvånar mig ständigt att dessa människor inte har blivit omyndigförklarade. Och om de är såpass många att några av dem alltid lyckas inkränka på mitt personliga utrymme, då måste det fanimig finnas en hel del av dem.
Det gick dock ganska bra, anslutsningståget var sent som helvete, men det spelade ingen större roll. Det var främst resan från Nässjö till Malmö som var den intressantaste, eftersom mina medpassagerare var av den allra härligaste blandning Stockholm hade att bjuda på. Det dröjde inte femton sekunder från det att jag satt mig ner i mitt säte tills dess att jag insett att här är det ignorera eller gå under som gäller.
Jag delar nämnligen vagnsplats med två individer ur samma kulturarv, men på helt olika platser i livet. Båda var musiker, den ene en yngling med en väska som av allt att döma innehöll ett klassiskt blåsinstrument, och med sitt tal gjorde han det klart ganska snart att han spelar klassisk musik. Den andra, å andra sidan, var kring 40 och hade av utseendet att döma fått kvarsittning i vitae schola. Hans två ensamma dreadlocks var ackompanjerade av tecken på hög alkoholkonsumtion under lång tid kring ögonen och en mindre, ganska ful hatt. Han pimplade dessutom Norrlands Guld hela vägen. Härligt. Den äldre musikanten berättade ständigt anekdoter från sin ungdom som rockstjärna med världen för sina fötter, och ynglingen lyssnade, om än inte intresserad så ändå artig.
Vissa säger att skolan är en spegel av samhället, och jag håller med till viss del. En tågvagn kan dock vara en så mycket bättre spegel för vad det är som pågår. Jag lyckas nämligen alltid få sitta bredvid något riktigt stolpskott när jag åker tåg ensam, och det förvånar mig ständigt att dessa människor inte har blivit omyndigförklarade. Och om de är såpass många att några av dem alltid lyckas inkränka på mitt personliga utrymme, då måste det fanimig finnas en hel del av dem.
Kommentarer
Trackback
