Rated R

När jag för några år sedan läste Psykologi A på gymnasiet kom jag för första gången i kontakt med begreppet curlingföräldrar. Tacksam för en biljett ut ur varenda framtida konflikt jag någonsin skulle ha med mina föräldrar gick jag helt sonika hem och slog psykologiboken i bordet och anklagade båda mina föräldrar för att vara curlingföräldrar som gjort sig skyldiga till den största synd som några föräldrar begått sen Abraham - de brydde sig för mycket och gjorde det för lätt för mig, därför var jag slö och apatiskt inställd till livet.


Ett par hundra sider ren anti-uppfostran.

Min mor, efter att hon beklagat sig över att Freud hade gjort mig galen retroaktivt, blev naturligtvis vred och skällde ut mig efter noter om hur jag absolut inte blivit curlad alls på samma sätt som alla de andra barnen som faktiskt visade upp kvaliteter som ambition, utöver ren talang - något jag personligen alltid haft svårt för. "Han kan om han vill, men han vill inte", har fadäsen varit under alla mina utvecklingssamtal någonsin.

Jag kröp ner till mitt rum, övertygad om att jag hade rätt, men med min mors gälla stämma ringandes i öronen, och en krossad vilja att argumentera min sak.

Jag har sedan dess trott att jag har haft rätt, jag har trott att jag alltid har blivit curlad, och därför inte presterar efter vad min intelligens egentligen borde tillåta.

Tills nu.

Tack vare SVT:s nya satsning Ung och bortskämd har jag nu äntligen insett att jag hade fel. I serien flyttar tio annars övercurlade ungar in i samma hus för att försöka bli vuxna på riktigt. Samtliga av dem har inte något arbete, i princip ingen av dem - inte ens dem som har egen lägenhet - gör någonsin något hushållsarbete. Skräckexemplet var en mor som reste sex mil enkel resa varje morgon för att ge hennes unge frukost.


"Jag behöver all tid i världen för att jobba på min skådespelarkarriär."

Det jag frågar mig själv mest är vilken bubbla dessa ungdomar (19-24 år, ungefär) levt i hela sina liv för att ha missat att inse att det de håller på med inte ens är i samma kommun som normalt?

En annan ganska läskig observation som går att göra i samband med serien är att en av deltagarna (Jean-Pierre Marques) även är med i årets säsong av Paradise Hotel, och därför har gått ett så kallat medialt dubbelfel. Hur osannolikt det än är att man ska medverka i TVs två allra pinsammaste dokusåpor under samma år spelar ingen roll, Marques har funnit ett sätt! Hallelujah!

Kanske den roligaste följden av serien är tittarstormen som har uppstått, när andra mindre misslyckade föräldrar har skrivit, ringt och mailat in till SVT med klagomål på de föräldrar som har lyckats curla sina barn marginellt mer och dessutom fått nöjet att visa upp både sina skapelser och sig själva i TV på bästa sändningstid. Det hela har lett till den här artikeln på Aftonbladet.se. Mycket roligare artiklar än så här går inte att finna på internet idag, av flera skäl:

1) När Elise (mamma till en av deltagarna, som anmälde SVT för deras porträtt av henne som curlingmamma) sa att hon ville vara anonym genom att inte uppge efternamn, reflekterade hon måntro över det faktum att hon bär samma (ovanliga) efternamn som sin dotter, som ju finns publicerat överallt, eller att andra publikationer, såsom Expressens webupplaga, redan har publicerat hennes för- och efternamn i samma artikel?

2) Tror Elise att det hjälper att gnälla över framställningen och lämna in ett klagomål långt efter att avsnittet där hon passar upp på sin dotter som om hon vore kunglighet visats? Skadan är väl redan gjord?

3) När Elise säger (citat) "De visar upp mig som ett hembiträde i SVT", tror hon då att hon plockar pluspoäng hos överklassen genom att placera en negativ värdering hos dem som arbetar med hushållsnära tjänster?

Jag vet inte svaret på någon av frågorna, och jag undrar om Elise vet det själv. Det jag dock vet är att jag aldrig var curlad på allvar, och det skrämmer mig, för nu måste jag själv ta ansvar för mina bristfälliga beslut.